Mera tankar om bekräftelse...

 
 
 
Hej 
på dig som kikat in här och tänker ta del av mina tankar. Välkommen!

Detta är ett blogginlägg som handlar om en annan variant av bekräftelse... ett annat sätt än att se och möta. 
 
Tankar om att skriva detta (en variant på ett förord)
Ännu ett blogginlägg som känns lite fundersam att publicera. Känsla är naken och blottande av mig själv men mycket nedlagd tid för att inte dela med sig. 
Jag känner igen känslan sedan mitt inlägg om frågan när man är vuxen.

Men sannolikt är detta ändå en väg till att komma underfund med sig själv och andra... någontans måste man ju börja med sig själv....så är det ju...och att genom sig själv känner man andra... vilket kan vara både otäckt skrämmande och himla roligt har jag upptäckt.

Jag skrev ju detta i fredags kväll när jag var klar fick jag sällskap som läste och bollade tankarna jag skrivet ned. Åh vad det var givande och kul. Inte skrämmande men vissa saker generande...jag var ju tvungen att svara...förklara...  inga pass här inte...  men ett himla bra sätt att få bolla varandras tankar om olika saker. Ett tips verkligen...
Han sa iallafall publicera Ingela... så nu gör jag det 5 dagar senare...

Jag har redan jobbat en del med mig själv och det är troligen därför jag känner att jag kan skriva detta och bearbeta ytterligare... 
Hoppas ni hänger med i svänganra eftersom jag är mycket duktig på att att spåra iväg i mina tankar... och texter... en besvärlig personlighet.
 
Fredagkväll vid köksbordet och reder ut bloggidéer somploppar upp
 
Genom åren har jag på något sätt gömt tunga och jobbiga saker i min ryggsäck... slaget in dem i dubbla fryspåsar (de är oftast rätt vattentäta och därmed tanketäta) och sen gömt dem i ryggsäcken.
Ryggsäcken har liksom blivet för tung och jag har ibland tippat på rygg som en skalbagge och legat sprattlande med benen i luften och kan inte komma runt och på fötter igen. Dessutom himla obekvämt för påsarna är inte så sköna där i ryggsäcken att ligga på ... mycket i dem...

Visst är jag bra på att gömma mig bakom mig själv så ni inte ser det... ?

Nu liksom pockar hjärnspöken på att få komma till tals och en del påsar vill liksom komma i dager också---
 
Kanske därför dessa olika blogginlägg bubblar upp och några av dessa påsar och hjärnspöken kan nog passa bra i detta inlägg.

I riktiga livet inte bara i cybern
Det känns ibland lite underligt att möta människor som säger en kommentar om något som jag skrivet på fb eller i bloggen.
Jag känner mig ändå lite generad för det känns på något vis som att min insida och det jag skrivet inte riktigt är IRL... Jo det är IRL men att dela det i sociala medier känns inte som att dela IRL...
Är inte riktigt överens med mig själv där. 
Ibland har jag lite svårt att förstå att det som skrivs och släpps i cyberrymden men kan läsas på sociala medier på markplan och i flygande i luften faktiskt hamnar även IRL...
I Riktiga Livet..
 
Att jag blir generad och inte överens med mina känslor kan bero på att jag fått höra så ofta att "folk som håller på och lägger upp saker på facebook, instagram, bloggar söker bara bekräftelse..."
genom att jaga gillan och kommentarer... och lägga upp selfiesar....
...det stämmer ju inte på mig...
Jag gör det för jag tycker det är kul!
Det liksom bubblar inom mig... och vill komma ut... jag bara måste få dela med mig...  de som stör sig... behöver de ju inte vara vän... följa eller läsa...

Vissa händelser och upplevelser i mitt liv ploppar upp i mitt medvetande som ett popuppfönster med en tidiningsrubrik... fb status eller en inedning till ett blogginlägg.

 
Insikt
Samtidigt som feedbacken ger den där glada varma känslan och den som berör mig så gott på något vis...
När jag får tillbaka fina kommentarer... roliga kommetarer... en tråd startas... på fb 
eller mera personliga åsikter.
som en av Linneas vänner sa... din mamma använder facebook på ett rätt sätt...
Eller när jag fick messengermeddelande av en fjärranbekant ... Jag saknar dina inlägg! vart är du? Sluta inte! (när jag mått dåligt och legat lågt ett tag)
En annan glädjande kommentar från en dansväninna - jag tycker du skriver så härlig statusar. De gör min dag. Du är en person som jag skulle vilja mera av i min närhet (en variant av detta sa hon).
Jo jag har flera goa kommentarer som värmer mig.
 
Senast här om dagen på ICA MAXI fick jag till och med en kram och positiva kommentarer om min blogg.

OJ vad det värmde... Jag har nåt fram till mina medmänniskor med mina tankar och de mig... Vi har sett varandra... och gett varandra något
 
En väg till bekräftelse... jaga feedback på sociala medier?
 
 
Det är här jag inser faktumet... JAG är en bekräftelsesökare...!!!!
Eller...?
Jo...
Så är det sannolikt....
Fast är vi inte det alla?

Bekräftandets betydelse 
Som sagt som jag känner mig själv känner jag andra... och sannolikt mig själv lite till...
Ett problem dock när denna andra känner sig själv.... känner den även mig...
det kan bli riktigt spännande men också rätt tufft... 

Jag har nyligen anklagat en vän för att söka bekräftelse, jag hade inte alls fel...  men samtidigt som jag själv insåg.... att det är ju precis det jag oxå gör men på annat vis, kanske... I detta fallet var det ett sätt som gör ont i mig... och anklagelsen gjorde rätt ont där den landade tror jag bestämt... F´låt får jag inte säga.
Vi har pratat om det så "anklagelsen" är inte så anklagande längre men jag vet att vi lärt oss något av det och fått flera insikter. 

Här bekräftade jag mig själv (och vännen med... som stöttat mig att tänka annorlunda och tro på mig själv... alltså har denne lyckats med stödet)... eftersom att jag ens vågade säga ifrån om detta, var ett stort steg i min personliga utveckling att våga stå för vad jag tänker och vill. 
 
I detta lärde jag mig bland annat...  (inte bara att jag själv söker bekräftelse)  att genom att protestera/säga/fråga vad jag vill, tänker, känner och inte alltid försöka vara till lags och le och se glad ut fast det gör ont... så når jag mera insikter och vägar framåt... och mår bättre efteråt.
Den andre vet då också hur jag fungerar och hur det som görs påverkar mig. 
Dessutom om man pratar om saken får jag ju samma insikter om den andra personen. Såvida jag lyssnar tar till mig och bekräftar denne med att faktiskt bryr mig om.
 
Tyvärr är jag inte alltid så duktig på att komma ihåg nyttan med att säga vad jag vill och drar mig för viktiga saker som jag behöver våga ta tag i. 
 
Är det så negativt då att söka bekräftelse?
Vägen man söker den på kan ju vara många...vissa vägar är mindre sunda än andra för självkänslan... och dessa vägar är negativa verkligen!
 
Som ung gjorde jag några saker som jag fick uppmärksamhet och uppskattning av andra genom, situationen gav en positiv känsla och jag levde på denna men det jag gjorde kanske inte alltid var så bra. 
Någon gång var det inte helt snälla saker mot andra men inte mot mig själv heller.
Här kan grupptryck lätt komma att ställa till det för mäniskor som söker möjligheten att få ett sätt att bli sedd på.
Vissa saker är jag inte stolt över pga att just grupptrycket påverkat mig... jag fick positiv respons men innerst inne mådde jag inte alls bra... hade ont i magen...Skäms fortfarande för min klenhet, vekhet och feghet.
En person som jag nog inte var så snäll mot träffade jag på biltema för något år sedan... Vi pratade och han sa något som fick mig att tänka på mina elakheter.. och vi sa inte vad och hur, jag bad inte om ursäkt precis men ändå så tror jag att vi båda var klara med situationen efter detta.. den som var mellan oss två...

Det kändes himla skönt tycker jag och jag hoppas han kände likadadant.

Vissa saker som jag gjort, sagt eller varit  i relation till andra människor som på något sätt jag upplevt gett mig bekräftelse och även dem kan jag förstöra helt eftersom jag är en tänkande och ältande människa som gärna bryter ner saker jag sagt, gjort och skrivet i molekyler och funderar på hur andra kan ha upplevt det och vad de egentligen tänkte så har jag snabbt plockat ner denna positiva känsla till något som inte alls var bra och sänker snabbt självkänslan hos mig själv.
Jag tänker alldeles för mycket... 
 
Medan andra istället inte gick att bryta ned med detta ältande så man ändå får ta med sig detta och stoppa i sin självkänslekappsäck...
 
 
Så varför ska det så vara så hemskt att söka detta fenomen?
Få dåligt samvete för att man själv blev glad för dessa tacksamma uppskattningar, gillan eller kommentarer på sin selfie? sin profilbild? sin statusuppdatering? sin arbetsdag? sitt möte med en medmänniska där jag känt jag gjort något bra i mötet?
Eller behöver jag inte få det...
Är det bara en förvirrad och lite trasig jag som tror att jag borde få det... dåligt samvete...
Faktiskt har jag lärt mig att bättre hantera detta uppskattning bättre, att sträcka på mig och känna mig nöjd med mig själv när jag får respons som gör mig glad men jag jobbar också på att ta emot konstruktiv krititk av det tuffare slaget men det är jobbigare att hantera, låta bli att vilja kasta tillbaka.....

Dessutom jobbar jag precis som jag skrivet i tidigare blogg att ge bekräftelse till andra för att jag vill det.  För att jag vill det och för att den andra medmänniskan även förtjänar det.
I livet som händer faktiskt här och nu och på riktigt.
 
Hm...ett sätt att söka bekräftelse? Jag har hört att det inte är så nyttigt att vara en A människa... 
 
Diskussion med hjärnspökena
Tidigare har jag ju skrivet om att bekräfta sina medmänniskor genom att se dem.. samtidigt så blir ju jag bekräftad om jag blir sedd tillbaka.... 
 
Många situationer är ju möten i livet och i jobbet där man visar för  andra vem jag är....
Första intrycket som så lätt fastnar och spelar roll för det framtida förtroendet. Ibland skulle man vilja skaka om sina kollegor, vänner och andra i livet även mig självnär vi liksom glömmer detta...
 
Vissa gör riktigt bort sig och tyvärr färgar det hela verksamheter.. Ett beteendet som bekräftar för många utomstående att just denne persons personlighet eller beteende speglar alla inom verksamheten och en hel verksamhet.
Det kan ju vara just denne individs personlighet eller denne en dålig dag idag... men i morgon är en ny dag... 
Men upplevelsen som kunden fick med sig sitter kvar...tyvärr... 
  
Bekräfta sig själv
Jag tänker att det här inlägget känns egoistisk för den handlar mycket om hur jag söker bekräftelse... hur jag blir bekräftad men självklart är det lika viktigt för oss alla. Lika som att bekräfta varandra.
Lite mycket bekräftande riktat med socialamedier men det är ju där många diskussioner jag hamnar i med mig själv och andra... 

Men det är ju viktigt är ju faktiskt att se och uppskatta sig själv.
Kanske en av de viktigaste bekräftningarna... då behöver jag inte söka den utifrån om jag kan tycka att jag är bra och duger... för den jag är... vissa dagar faktiskt riktigt mycket...  men här ligger då en avvägning att lära sig älska sig själv... och i detta vara ödmjuk... så jag kan älska mig själv och tack vare det älska min nästa... detta måste egentligen vara den bästa varianten att själv förstå sitt eget värde genom sig själv... lita på sig själv i det. 
 
Ibland är sättet att hitta upskattningen på, negativ för mig... för att jag ibland, i min väg att må bra och känna att jag duger och göra gott för andra som också ska få må bra... vilket för mig, har jag insett, har stor betydelse för mig och ofta får större betydelse för mig än mitt eget välbefinnande...
Jag har insett att jag ibland glömmer mig själv och vad som egentligen är nyttigt för mig... för att uppnå dessa saker.
Även om själva situationen känns bra, mycket bra rentav och rätt OK på många sätt så är frågan om den egentligen är det i längden eller just då...? 

Det är något som jag verkligen måste fundera på... 
 
Allt som är gott är ju inte nyttigt... 

Vad vill och behöver jag egentligen?

Vad skulle jag må bra av?
 
Vad kan jag då göra för att omvårda mig själv... ?
 
En selfie som får stå för den bekräftelsen man ska göra i spegeln innan man går och lägger sig för att få sig att själv att inse att man duger... läst i en bok... men inte utfört särskilt ofta...
 
Efterord... 
Avslutningsvis kan jag säga att jag är inte helt hundra procentig på att det är så här... som jag har beskrivet här i bloggen...
Jag har ingen evidens i denna utan det är mina hjärnspöken som diskuterar med mig och er... och dessa sätter jag på pränt här och delar och ältar med er... ikväll....(skrev ju detta i fredagskväll)  imorgon när jag vaknar och läser igenom detta har jag och hjärnspökena öppnat en ny påse i ryggsäcken som gör att jag tänker annorlunda och nog ändrat en del men detta är kvällen ikväll...
 
Reviderat x 2 eftersom datorn packade ihop igår så gjorde jag om idag....men ändrat lite bara....
 
Igår när jag reviderat i en dryg timma och sen allt var ogjort sa Linnéa, min dotter... välkommen in i vloggarnas och bloggarnas värld... vardag...
Jag var så ledsen och besviken så tårarna rann... mina minuter har ju ett värde också och ledigheten ska inte rinna bort i att min dator tappat kontakten med cybern...
Många timmar blir det...
Men du petar ju så mycket mamma...
 
Hon tycker att jag ska skriva en bok istället... Linnéa har också läst utkastet ur revidering och tips synpunkt som sagt hon är ju min bloggmentor <3
MEN mamma du har snart gjort en bok... varje blogg inlägg är ett kapitel snart har du 350 sidor... 
Hm... 
 
Jag ska snart sluta vända ut och in på min hjärna och skriva om vardagliga saker ist.
 
Ska försöka göra lite lättsammare och lite kortare fortsättningsvis... MEN lovar inget....
 
Fast lite kul var det att hon sa det... i mina tonårs år så skulle jag bli författare...barnboksförfattare... har ett utkast någonstans på min första bok.

Brist på bubblande uppploppande POP UP
Ännu har jag massa mer att skriva för det bubblar vidare men något lustigt är att sedan jag i fredags skrev detta så har jag inte fått ett endaste popupfönster i hjärnan med fb, instagram statusar eller blogg inlägg idéer. Fast det kanske märkts?
 
Jag har ju i och för sig haft en helt toppen bra  5 dagars ledighet med dans, massa mys, blogg, städ tvätt matlagning  och VILA....som kanske gjort att jag inte haft behov av statusar... 
 
Inte ens den här spiken i vindstaket eller en hel hoper av dem när jag rotar runt på vinden... Normalt sett skulle det ploppat upp massor...
 
 
Kunde vart en prick i huvudet på  i eller Bubbella
 
Nu kommer ändå lite tankar...   Jag ser mig själv stå där med spiken i huvudet... som en prick på I-ngela... 
Spiken i kistan och pricken över i.. Jag då i som Ingela
Kanske finns hopp för Bubblet i Ella ändå att fortsätta ploppa upp som Popupfönster :-)

En tanke till... Inte ett ord om dans har jag skrivet... och OJ vad mycket det finns att skriva om dans i dessa sammahang... men får bli en blogg om dans som kan inkludera detta bekräftandet också så småning om...
Har ju en del ideer som ligger i utkast korgen redan sen i fredags.
 
 
NÄ stopp nu...
Nu behöver jag avsluta för ni ska ju orka läsa också.


 
 
Tack för du läst min blogg

Ha en skön dag och hoppas du fått med dig något härifrån och några tankar om dig själv eller mig.
KRAMAR <3

(Ps kommentera eller tyck till nedanför med ett gilla och eller en kommentar och gärna namnet eller alias som jag kan relatera till dig när jag svarar Ds)


Bubella    •  

Om ni skriver ett namn eller alias vid "namn" så syns det i kommentarerna i bloggen
sedan kommentera vid "kommentar"
Mail adressen är endast för att ni ska kunna få respons på mailen när jag svarat på er kommentar.
http//: bla bla bla - är om du vill lägga upp din egen blogg eller hemsida till mig att kika på.

KRAM igen <3

per    •  

Hej bästa.
detta inlägg gör mig både glad och ledsen, ledsen för att man känner igen det mindre positiva och glad att någon, just Du klär saker i ord.
Jag är alltid på språng, på väg troligtvis för att man då slipper stanna och känna.
Dessutom har det med tanke på barnen och framförallt sonens problem i livet gjort att det sällan finns tid över för egen del.
Min stora rädsla är att när barnen står på egna ben och jag och Lenita sitter här att vi stelnat som troll i solljus och inte har något att säga varandra pga att vi inte haft chans att umgås tillsammans, blivit tafatta.
Det har hela tiden handlat om återhämtning för båda när vi kryssat eller åkt till Malung,
En sak vet jag utan större eftertanke är att jag/vi är glada att få känna Dig och Petra, synd att ni bor en bit bort.
jag har ju dessutom dansförbud pga hälseneinflammation, tror det blir Uppsala igen och alkohol i foten.
Kram och var rädd om dig.
lilla jag

Svar: Hej goa Per!Tack för att du skriver... Vet du....?
Lenita och du kommer aldrig stelna som troll i solljus jag lovar <3 fast jag kan se mig franför er rännandes runt som troll i en trollskog... jag är gärna med och far omkring för gu va kul vi skulle ha :-D
Ni kommer hitta nya saker att lägga energi på tillsammans och rätt vad det kommer det kanske barnbarn och ser jag på mina kollegor så kan de lägga ner hur mycket energi och kärlek som helst på detta livets efterrätt.... För min del hoppas jag det tar lång tid eftersom bägge mina är så unga än.
Ni som är så fulla av energi och livsglädje men också så fulla med oro och frustration och massa kärlek till barnen och speciellt sonen.
Det där ständiga springandet eller som jag hade det gå och gå och gå utan att komma till "dörren"...

Jag tog mig till dörren till slut... men nya dörrar dyker upp som måste funderas på om de ska öppnas... hållas öppna... stängas... ställa mig i dörrhålet och ropa kom hit!!! eller stå på glänt... eller slås igen i ansiktet på någon ibland... svåra val... men rätt vad det är så har rätt dörr öppnats och livet blir bra till slut...

för mig tror jag det var mycket av mitt livs frustrationer som satte sig i mina fötter.... kunde ju knappt gå på flera år men nu är de i princip helt ua... Mina fötter vara psykosomatiskt sönder stressade tror jag de försökte nog hindra mig från att springa i väggen... om jag inte ens kunde halta knappt...


I min fantasi står jag tillsammans med en person som jag älskar och har massor att prata med, naken hand i hand bland sanddynorna i Skagen... Tar ett nakenbad tillsammans delar på något gott att äta. Bryr mig inte ett smack om jag har hängmage och rynkiga tuttar utan bara njuter av livet och min ålderdom...
Drömmar är väl tillför att drömmas ;-) <3?


Härliga och roliga stunder har vi haft med dig och Lenita syrran och jag och det blir flera =)
Trots hälsenan så kan du ju ha barhäng när vi andra dansar eller håller dig sällskap i baren eller på filten ;-)
Hittills har jag inte haft en tråkig minut i ert sällskap.

TACK
Hälsa till Lenita oxå

Kramar från mig
BubbElla/Ingela

Anonym    •  

Fina tankar du har ❤️

Svar: Tack <3Vad glad jag blev att du skrev Lena <3
Fick med lite av det vi pratade om oxå.
KRAMAR
BubbElla/Ingela

Anonym    •  

Ååå! Vet du, du ska inte tänka på att korta ner, bara skriva, detta var helt underbart att läsa, att du delar med dig. Fortsätt, tänk inte så mycket. Detta var det bästa. Love You. Alla behöver vi bekräftelse på ett eller annat sätt. Att vi måste jobba vidare med oss själva och lära sig älska sig själv är ju otroligt viktigt. Så är det ju så att man har rätt till alla sina känslor oavsett om de är goda eller inte, tror det är viktigt att våga känna för att sen kunna ta till sig varför jag känner just så och ta lärdom av det. Tack än en gång att du delar med dig. love You syster yster, massa tacksam att jag har dig att bolla hjärnspöken och funderingar med ❤️❤️

Svar: Ååååh TACK <3
Håller redan på med ett nytt....Ett av de tre som ligger som utkast.
Men Linnea skäller på mig att jag istället ska göra flera kortare istället och inte skriva långa svar utan använda delar av svaren till blogginlägg... Jaja jag lär mig väl så småningom :-O
Vet du jag är oxå massa tacksam som har dig att bolla med och peppandet :-)
Och tips och idéer från Morris är ju toppen.
Jag älskar dig också söstra mi <3

Och nu är det dax att våga och kanske vinna :-)

KRAAAAMAR
BubbElla/Ingela










Kom ihåg mig?


Ingela, IVA sköterska & dansälskare. Kallas ofta för Ella. På bloggen bubblar jag om allt möjligt gällande familj, dans, vänner och jobb - därav Bubbel(la).