Midsommar 2017 men också barndomsminnen i Granbergsdalshytta

En liten midsommar resumè
 
 
 
Midsommar afton en dag som jag i massor av år haft och har ångest för liksom nyår.
Jobbar man inte så ska man hitta på något kul.
Jobbar man ska man försäkra sig om att barnen har det bra.
Varannat år har jag ju semester så då ska det planeras.
Helst planera för i veckor en del månader innan och jag som knappt planerar mer än nån minut i förväg...
Detta hysteriska måste ha kul tillsammans ger mig sådan ångest.

Sedan jag blev mamma har jag bestämt att jag ska fira min nyår och midsommar med barnen så länge de vill kan och inte har annat för sig.
 
 
 
 
En Sn-Ella denna dagen ;-)  så snäll som jag ser ut...fotat av syster Petra och jag fotat av kameran
 
Hur som helst hittills har jag inte varit missnöjd med någon midsommar även om vissa har varit roligare än andra.
Årets midsommar var himla trivsam (trots orkeslösheten efter den roliga kvällen innan).

12.00 Knytislunch hos lillasyster Emma med de familjemedelmmar som var hemma. 

Fotnot: Kusinerna (min systerson Abbe och min son Pontus) fotade av Linnéa


Sedan är det dax för att åka till midsommarfirandet i Granbergsdalshytta vilket jag missade bygdegilletsdans och midsommarstångdansen för jag fixade lite praktiskt men sen kom jag dit iaf.
Jag hann prata med lite vänner och bekanta samt kika lite på omgivningarna och väcka lite barndomsminnen till liv.
min mellissyster Petra <3 Gunnar
 
Petra och Anki
 
Jag hann också titta lite på loppisen och hittade en intressant mojäng
 
 
Jag tror bestämt att det är en tvättmaskin... man kan elda under den...men vevar man fort borde den fungera som centrifug och om man sedan står ute i blåsvädret så borde den kunna fungera som torktumlare ;-) 

Fast kanke man även kan grilla köttbullar samtidigt so man trillar dem i den... köttbulletombola :-D 

Nu undrar jag vad den kan kosta för den kunde faktiskt vara lite snygg här i min lägenhet.. med blommor på/i?
 
 
Linnea hade lånat ut sin kamera med sitt nya objektiv till mig så varvade kamera och iphonen så till slut visste jag inte vad jag fotat och inte.

 
I Granbergsdalshytta haf jag haft mycket kul i barndom och ungdom.

Faktiskt så fick jag nog minsann min första puss där på hyttblecket 8 år gammal minns inte om jag pussades men min första pojkvän hängde jag med där iallafall.
 
Jag fick ju inte åka och bada i lersjön heller förrän efter skolavslutningen, envisades pappa för innan sommarlovet badade man inte...Han hade visst inte taget upp kallstenen än kanske?
Att åka kana i på algerna i trärännans vattenström vid hyttan... var väl inte att bada...?  Vattnet kom ju från lersjön men iaf...?
Min kusin Mare-louise och jag cyklade dit.. till hyttan... och åkte kana...  Funkade även att åka i den cementerade rännan men den kunde man ramla ned i om man inte var snabb att fånga en tvärslå på slutet i trä rännan (jag tror jag minns rätt vilken ränna som var vilken... 

Vi brukade också klättra runt på balkarna inne i hyttan och gå balansgång utan skyddsnät...
 
 

Vi var ju ett gäng lekkamrater som lekta och utmanade varandra till dessa livsfarliga lekar men vi förstod nog inte själva då men skulle mina barn leka så skulle jag få panik attacker som mamma ;- /
(Nu fångade jag inga sånna bilder inne ihyttan men lite höjd känlsa får ni här.
 
 

Vi klättrade uppe på masugnarna och ibland in i dem och hoade som spöken... då inbillade oss att vi skrämde turisterna på deras guidade visningar i hyttan.
Sannolikt genomskådades vi men vi var helt säkra på då att vi var läskiga :-D 
 
 
 
Menn det fanns utrymmen jag tyckte var riktigt otäcka den stora masugnen på botten av råstun.
Bakom den var det kolsvart åven mitt på dagen fuktgt och kallt, luktade gammalt sot, unket och rått.
En utmaning var att våga gå runt där... Hu så otäckt... Spindlarna som i fantasin (Kanske även i verkligheten men vi såg dem ju inte)  hängde ner i sina nät och klättrade på väggarna var stora som handflator.
 
Nej då var det bättre att klättra på balkar och slaggvagnarnas räls.
 
 


Perfekt för kurragömma och utforskning.
 
 


Det var långa kalla kräsftfiskenätter i tält och inspektion av sensommarens första stjärnklara natthimmel.
 
Senare när vi blev lite äldre hände det att vi träffades där uppe och eldade lite på en grillplats so fanns där och grillade korv.

Sen har ju midsomrar och julmarknader firats, loppisar och smeddagen mm besökts och roliga arramgemang ordnade av "Vi Unga" som tex stenåldersdagen mm
 
 
Jag önskar jag hade foton att visa när min pappavar sumobrottare haha :-)
 
Kolmilanoch kolbullar är ju nostalgi men även nutid som vi så gärna gör i hyttan.
 
 


Skulle kunna berätta massa roliga och hemliga saker vi gjort.
 

Åter till midsommar resuméen...

När vi hade firat klart uppe i hyttan åkte vi till Emma igen.Förefterrätt och som egentligen sig bör jordgubbstårta. Nu hör det ju till sakne som jag skrev i förra blogginlägget att jag inte var pigg (ett dugg denna dag) så jag som skulle fixa detta hade ingen ork alls utanordnade så Pontus gick och handlade till att göra nostaligisk chokladpudding.
Så choklad pudding, gädde och jordgubbar och OM det var mycket godare än tårtabehöver jag väl inte säga... MASSA mycket godare..


 
 
 
Sen hem och lämna bilen som Linnéa skulle ha ¨när hon slutat jobba (ett himla pusslande med en bil och tre bilbrukare,,,) och ta en paower nap sen cykla tillbaka till Emma.
 
 
Abbe väntade så ivrigt på att få främmande på kvällen med grill och kortspel öch kanske få många gäster. Han hoppades på oss (Pontus och mig) men även moster Petra och Gunnar.
 
Då var det grillning 
 
 Även om jag på morgonen sa aldrig mera något alkoholhaltigt sååå där vid grillen smakade det gott med lite sparklin blått vin.
(Helt otroligt märkte jag som är matchningsgalen att mitt nagellack passade perfekt till vinet - färgmässigt).

Men det tog många timmar att tömma denna vinflaska för mig och lilla syster Emma <3


Bilderna i lite bakvändordning härligger flaskan ochär midsommar fin i blomlådan :-)
 
 
 
Äntligen färdiggrillat av mig och fixat av Emma kunde vi äta.
Blir vi bara 4 sa han besviket när han räknade dukningen men sen lev han nöjd iaf Abbisen.
 
 
 
Gott var det kan jag lova

Abbe som var så förväntansfull på att äntligen få spela Nisse för första gången i sitt liv nyss fyllda 7 år gammal visste knappt till sig innan vi var klara och äntligen dukat av och Nisse kunde plockas fram på bordet.

Mennär man är 7 år och sett mostrar och kussar spelat Nisse för ett år sen.
Dessutom är man jätte trött så blir man jätte besviken när kortspelet inte ser ut att vara det man förväntat sig (det låg gröna kort på bordet det gjorde det inte förra gången!!!!
mina kort över spelrundorna är gröna.. Petra o Emma har andra färger)
Ett rejält bryt och tålamodsprövningar av oss alla så lyckades vi till slut komma igång med Nisse.
 
Pontus var fantastisk <3 Så pedagogisk och lugn med ett otroligt tålamod och kusinteamarbete
 
 
 Så tog vi oss till och med till runda 9 (av 15) innan Abbe tyckte att vi behövde åka hem.

Gissa vilka som vann då...? Överlägset!!!
Jo kussarna <3
 

Sånöjd men nu ville Abbe helt frivilligt gå och sova.

Pontus moppade och jag cyklade hem i ösregnet.
Min cykeltur var mycket tryggare än kvällen innan och jag orkade inte kika förbi någon av festerna jag var välkommen att kika in på på hemvägen.

Utan regnblöt och nöjdmed min dag kröp jag till sängs några minuter in på midsommardagsnatten utan en enda blomma under kudden. Behövdes ju inte då jag låg ju på dem direkt i diket natten innan även om jag inte hann drömma något då   :-D ( se förra blogginlägget) 
 
 


Tyvärr har jag ingen midsommar bild på Linnea :-( 
Hon var ju bara med på lunchen och sen jobbade och så egna äventyr som ni kan läsa på hennes blogg.
Bjuder på en bild från vår stockholmsresa istället <3
 
 
Nästa inlägg kommer vara ett eftertänksamt om känslor.... sånna funderar jag mycket på... särskilt mina...
 
 KRAM på er <3

Semesterstart 2017


Hej

Just nu sitter jag i min soffa och har haft semester i 5 dagar... Har 3 v och typ fyra dagars semester så ska börja jobba v 29 måndag imorgon kl 07.00 igen. 

Igår gjorde jag ett bloggförsök men datorn gick i strejk men nu så gör jag ett nytt försök. 
Detta inlägg blir inte så seriöst men en del tanke kommer mot slutet.
 
 
Laddat med lite gott, Chokladpudding och ett litet glas bubblig rosé, inför bloggandet men det är redan slut (Kommer bli en missPiggElla) för att få upp denna bild och ta bort tre som hängde med av bara farten tog 30 min...

...Ack så seg dator men men kanske funkar ändå...
Med en stor dos Betablockare som stressbromsare... Omeprasol för magsåret... extra mjuka soffdynor vore nog mer på sin plats kanske även IVA sköterskans bästa vän lite vitt...(propofol...) i pump så jag kan bolusa mig själv innan det slår in.... när vansinnes utbrottet på datornslångsamhet börjar göra sig till känna...
 
Hon behöver en bättre då när hon ska plugga bildbehandling - önskeutbildning och ska bli retuscherare.
Nu letar vi lägenhet fortfarande men hon har flera bra alternativt att kika på. 

Semester dag 1
(startade efter jag sovit efter nattjobbet ett extrapass)
Jag hade en härlig start på min semester och njöt riktigt <3
Firade in den hos min faster Agge.
Tillsammans med självklart faster, en arbetskamrat och min mellis syster.
 
 
 
Vin, ost och kex på menyn och åt i solen på bryggan. Många fåglar hoppades på att vi skulle droppa lite åt dem särskiltdenna lilla andfamilj <3
 
 

När solen försvann fortsatte vi i uterummet.
Att man kan bo så vackert som min faster är liksom otroligt och detta här hemma i vårt Karlskoga.
Hon har alltid kunnat trolla och gjort vackert av allt, sett möjligheter och verkställt dem.

Till och med toaletten njöt jag från <3


 
 
Underbar kväll synd vattnet var så kallt så inget badande.
 
Lite lätt sliten vaknade jag så småningom upp till...

Semester dag två...
 
(ännu inget propofolbehov... magmedicin... bara min onda rumpa...men falska ischias som bråkar...) 
Denna kväll blev spontant inplanerad för att bubbla semestern (igen) med goa vänner hemma hos Cathrine.
 
Hon hade fixat mat och dukat så fint så skålade vi in semestern med Aperol svalkande gott (hade inte gjort något om sommarkvällen varit varm men vet ni...


 
 
Vi fick den varm iallafall :-D

Prosecco med mera....
 
Självklart lite vatten...

 
Sen så blev det full fart på mig Maria Lena Cathrine och Emma som oxå dök upp <3
 
 
 
Efter flera timmar senare och en massa bublande senare så skulle jag och Maria cykla hem....
Ja jösses vilken skratttur menar cykeltur... :-D :-D :-D med all sannolikhet totalt livsfarlig.

 Vi skrattade så vi hade kramp i alla skrattmusker... mjölksyra i buk och ryggmuskler, hastigheten var krypfart... 
 till slut ramlade jag ned i ett dike, med cykel och alla sommarblommor omkring mig skrattandes ÄNNU Mer :-) 

En god idé hade nog varit att gå istället och även då använd fullt med inlines skydd och cykelhjälm <3 Tur jag är så välstoppad "spontant" ;-)

Vi är bara bäst på att cykla Maria och jag. Vettigt nog undvek vi filma/fota denna företeelse och att behöva besöka vår arbetsplats (Intensivvården)

Nästa dag.... Semesterdag 3....
Tillika midsommarafton...

PUH suck stön.... ska jag vara på lunch klockan 12 och fixa saker innan....  och umgås m barnen eller mena mina ungdomar <3  nu när jag faktiskt inte jobbar i år... pust och stånk... VILKEN HEMSK MAMMA JAG ÄR!!!! HUR SMART ÄR JAG!?!?  4........9.... år gammal... eller igår ung.... och hade himla kul.... men det kostade... hade inte varit så här risig på 2 år... 

Hm... nu hamnade jag i seriösa tankar igen

man blir inte så smart av alkohol...
och särskilt inte ork dagen efter...
 
....Tänk de som dricker varje dag....
och mår som jag gjorde denna dag... varje dag... då skulle det inte bli mycket gjort... någon dag... någon månad... något år eller aldrig....
dessutom den ångest som alkoholen skapar... gnaget i själen... varje dag...?

Inte underligt att människor och familjer går sönder, samhället drabbas, personen inte orkar ta tag i sig själv eller bry sig om sig själv eller de som vill stötta... 
 
Jag skulle betala en Ålandskryssning för 8 pers... tappade helt bort det... så den avbokades och jag fick omboka allt ihop när jag var pigg igen... semesterdag 4... Tyvärr fick vi då en sämre buffé tid... det blev väl den värsta konsekvensen egentligen jag fick men som sagt OM detta hände dag efter dag... vecka efter vecka... månad efter månad.... år efter år... då bodde jag nog på gatan nu

Åter till oseriösa delen... (typ mitt liv... hjärnan har ju ett eget...)
 
men tack vare metoprolol.... multivitamin...  magnesiumbrus... postafen... calma... ipren... mycket envishet så var jag så här pigg när lunchen skulle intas.... (Halsbandet med felsida ut....)  #utanfilter :-)

 
Glad Midsommar <3 <3 <3 (numera i efterskott) 
 
Midsommarfirandet får sin egen lillablogg för den firades bla vid en plats i min barndom som spelat stor roll i mitt liv, Granbergsdalshytta <3

KRAMAR till er ALLA <3
 
Lite praktiskt:
Gilla på hjärtat och skriv väldigt gärna en kommentar.
Skriv gärna åtminstone ditt förnamn eller initialer så jag lista ut vem du är som skrivet.
Din mailadressen ser ingen men via den får du besked om jag svarat på din kommentar.
/Ingela 
 

Älskade barn <3 ....man FÅR inte barn...

Mina älskade barn <3
 
 
Att FÅ barn
Livet är allt bra märkligt. När jag var i tonåren sisådär runt 16-17 så tänkte jag att mina föräldrar var unga föräldrar och det skulle jag oxå bli. Mamma var 17,5 när jag föddes, pappa nyss fyllda 20 år.
Fast jag hade inga planer på att skaffa barn så ung då men skulle det bli, så skulle det ju vara så... men 25 var nog en bra ålder tänkte jag.

När sedan tanken var att nu kan vi skaffa barn ja då tog det sig inte som vi tänkte. 

Till slut så blev det en liten tjej....
Made in Thailand och som jag ville kalla för Pippi. 
Jag var säker på att hon var tillverkad på Koh PhiPhi så vad hade passat bättre?
Eller Pippi som andra namn med en tatuering under foten "made in Thailand  <3
 
varför inte en tattuering här under ;-)
 
....Möjligen kanske tillverkad på Ao Nang men tror inte det. Jag stod ju på huvudet på PhiPhi så inget onödigt skulle rinna ut...  hehe... berätta inte det för mina barn 

Det fick jag nu inte... kalla henne Pippi...om jag inte kan övertala henne att byta namn och tattuera sig...

Om vi skulle få en son så visste vi att han skulle heta Pontus.
Pontus var bestämt av pappa T långt innan han blev produktiv.
Han skulle ha en son som heter Pontus punkt slut...
Andra namnen skulle vara Per och Emil var vi också överens om.

Så varför inte ett Astrid Lingren namn på flickan då.... Emil är ju Astrid Lindgren namn...
 
Om inte Pippi så Madicken..? 
Nähä inte godkänt heller ;-). men i fantasin heter hon Pippi Linnéa Maria "Made in Thailand" Olsson  <3 Hihi

Linnéa var vi definitivt överens om... som tilltalsnamn.
Gällde bara att föda före svägerskan...  för först till kvarn gällde ...
De hann först... med 6 dagar... 18 september... men Joel passade inte så bra att heta Linnéa.
Så 24:e september föddes Linnéa.
 
 
 
 
När Linnéa hade kommit till världen så bestämde jag mig att jag ALDRIG skulle säga att man fått barn... inte gratulera någon för att de FÅTT barn..

Ingen av mina barn har jag fått...  verkligen inte... Utan kämpat mig till...
 
Tillverkningen av Linnéa tog ju lite tid,  även om Pontus blev till i ett obekvakat ögonblick helt utan "förtanke"... ammade ju...  och började plötsligt störa mig på männsiskor och kräkas.... kände igen symtomen....
 
Dessa kom i början av september 1998.

Linnea inte fyllda ett år än stod bredvid mig på toaletten och härmade mig när jag kräktes... och när jag cyklade och höll på att kräkas av lukter vi cyklade förbi... då hörde jag hennes ulkningar härmandes där bak från barnsadeln <3

"made at the swedish west coast while grandpa was snoring i the room brevid" kanske jag ska tattuera in under hans ena fot... den är så lång storlek 48 så det får plats ;-) <3
 
Linnea försökte komma ut i ca 48 timmar innan det blev akut snitt...  men innan snittet var jag rätt hysterisk... minns jag skrek rakt ut "JAG FÅR EN SKITUNGE" !!!! Helt säker på att hon skulle komma "per rectum" smärtorna är var värst där... sedan gick det iaf bra med en hel del hoper hysteriska mamma och amningshormoner...  Stackars pappa T och BB personal... 
 
 


Pontus däremot... tillverkades i ett jehu som tidigare skrivets... han kom ut planerat med kejsarsnitt... en helt lugn och cool mamma utan den minsta stress... eller oro... jag hade ju redan blivet snittad dessutom hade jag ju varit med på flera kejsarsnitt under min praktik till sjuksköterska. 
Visste hur det skulle gå till och var så nyfiken på denna krabat.
 
Jag var inte ens orolig att han kanske skulle bli sjuk...
Jag minns när jag lämnade Linnéa på morgonen hos vår kompis Anna  att hon sa
-Jag kommer och tittar på pojken i eftermiddag
- OM vi inte är i Örebro då... svarade jag...
-Örebro? undrade Anna
-Ja ingen av våra vänners barn har ju blivet sjuka så nån måste ju bli den första så varför inte mitt? svarade jag... och hur rätt hade jag inte?
 
11.20 föddes han 
 
 
 
Jag fick VIP plats på IVA (jag hade jobbat där och var känd där) innan spinalen hade släppt Bromage 3 bilateralt så åkte han ambulans till USÖ för han mådde inget bra, slutade andas.

Innan det hade en av mina numera kollegor Anette förklarat för barnmorskan att det här barnet mår inte bra... Det tar jag inte ansvar för... Ni får ta med honom tillbaka till förlossningen...
Jag kände likadant... ljusblå och med indragningar i bröstkorgen samt ist för att söka mitt bröst tryckte han sig nästan bort istället. Efteråt är jag så TACKSAM för detta<3
 
 
(Jag och Anette 19,5 år senare)


Före larmet om andningsstopp gick sa narkosläkaren till mig när Pontus var tillbaka påförlossningen med pappa.
-Han mår inte bra... om det vore mitt barn skulle jag nog vilja att de tittade på honom i Örebro...
Om du Kurt känner så så kör dit honom...

DÅ kom larmet

Han slutade andas... men de fick fart på honom

15 min körde ambulansen dit på och det var den gamla vägen...E18...  Karlskoga Örebro
Samma narkosläkare (en trygg arbetskamrat) som åkte med och hade hand om Pontus upprepade om och om efteråt till mig.. Jag trodde han dog vid Adolfsberg men jag slog och slog på honom... så han kom igång  och kom igång

Pappa T som åkte egen bil och trodde att allt var kört när ingen ambulans kom ifatt (hur fort körde han...? ) Han blev ifattkörd på motorvägen och sen hann han inte med...

Tänk om mormor vetat att det var hennes barnbarn det ropades ut på radion om... när hon hörde att en brådskande ambulanstransport var på väg från Karlskoga till Örebro så lämna fri väg... 

Omogna lugor blev den slutliga diagnosen IRDS... 

Jag snittades med honom i v 37 men han var så stor i tillväxtkurvan... 51 cm lång och 4040g...och sjukast på hela neonatal... 
Slangar och sonder och övervakning överallt...
Plingande larm ochmassor av undersöknngar.
Gossen Otter Olsson
 
 
Den 16:e hade pappaT gett honom hans namn Pontus.
 
Jag hade innan detta drömt flera gånger att jag hade alla gynläkarna på ett podie i föreläsningssalen och hade debatt med dem att det inte skulle gå att snitta v 37... det var för tidigt... men de var alla övertygande om att han var så stor och mogen... 

(Liknande drömmar hade jag med Linnéa att jag var på förslossningen sen blev allt svart tills de presenterade mig för henne i en tändsticksask... INGEN berättade för mig HUR förlossningen gått till... 
I drömmen var den ett svart hål från vrkarna tills hon låg där i tändstickasken... I verkligheten som sagt så vart det kejsarsnitt)

12 dagar blev det sjukhusvård totalt...
 
Efter 3 dygn skulle allt vända sade de läkare och sjuksköterskor... om det var vad de nu kallade tillståndet för...
Jag stod vid kuvösen kl 11.21 och räknade sekundrerna tio nio åtta...noll... till 11.22 men han var lika dålig ändå... Min "huspräst" sjukhusprästen på Karslkoga lasarett satt redo för nöddop och svärmor hade klänningen struken.
 
(Bilderna stämmer inte riktigt med rätta dagar detta är nog första gången jag träffar honom när jag oxå fått åka till Örebro med egen ambulans)
 
Pontus adningfrekvens var mer än 100, han låg på mage och bara flämtade med rumpan i vädret... rörde inte en fena.... han hade fullt upp att andas...och det skrek i kuvösen och i hans parametrar så fort man öppnadeluckan...för att känna på honom... Syrgasen var uppskruvad MAX påkuvösen och han hade en extra tratt med O2 framför näsan.

På kvällen sa jag till en läkare
-intuberar ni honom inte nu så gör jag det själv... han dör ju!
Jag har aldrig intuberat och definitivt inte ett barn men han dör ju i vilket fall! Han behöver hjälp att ventileras... i respirator...
-Jag vet, sa läkaren, vänta lite...  jag är tillbaka om 10min...
 
Efter 10  min var han tillbaka med sin bakjour och de satte på honom en mask /grimma över näsan och sedan kopplade till en apparat/CPAP som hjälpte honom att blåsa in luft i lungorna och ge ett motsånd i utandningen (ungefär som att andas i rejälmotvind på en fjälltopp) öppna upp lungblåsorna och hålla dem öppna.... trycka bort vätska / svullnad ur lungvävnaden...
I 24 timmar rörde han inte en fena bara låg där och andades med detta stöd... 

Efter ytterligare 2 dygn fick vi ta ut honom ur kuvösen första gången men med syrgas fortfarande...
Underbar känsla
 
Den lilla storasystern fick komma och träffa honom på Neonatal men farfar, farmor, mormor och morfar fick bara kika genom ett fönster.
 
 
 
Nån dag senare fick även pappa T och Stora syster träffa Pontus utan kuvös.
 

En vecka senare åkte vi hem till Karlskoga igen <3

Vilket mottagande av alla underbara människor på avdelning Q. De väntade med vår fina bricka mm

Så som sagt inte ett barn har jag fått... utan verkligen kämpat för.

 Ung förälder
Märkligt ändå... jag känner mig som en ung förälder iallafall fast jag inte var max 25 när jag blev mamma.
 
Jag hade ju inte tid när jag var max 25...
 
Då skulle jag ju ha kul och plugga och dessutom var jag ju tvungen att vara gift också. Så allt detta hann jag med.
 
 
Tänk vad tiden går fort <3
Nu funderar jag på känsan av att barnen blir stora och växer förbi i längd och kommer ifatt i ålder.
Ännu har jag två tonåringar men båda är nu myndiga.
 
 
 
Pontus har precis taget körkort och Linnéa har kommit in på Folkuniversitetet, Fotoskolan Stockholm och ska läsa bildbehandling i 2,5 år. 
 
 
 
Känslor att vara förälder 

Det är en sådan otäck känsla att vara förälder... men så spännande också...
Som ingen berättade om innan man blev förälder.

Rädsla att vara otillräcklig och att de inte ska förstå hur mycket man älskar dem och vill göra allt man kan för dem.
ÄVen om det innebär att de måste göra vissa saker sjölv för att det är en väg i lärandet.

Rädslan att veta att man faktiskt ger dem den kärlek... all den kärlek som de behöver för att växa... Eller den kärlek man tror de behöver och man hoppas är den man ger, den och att den är tillräcklig.

Hur vet man att man gjort det rätt...?
Att de kommer leva vidare med den känslan att mamma älskade mig och att de faktiskt kan sätta ord på vad som isåfall gjort och fått dem känna och att de känner att jag funnits där även om jag också varit tvungen att göra saker som gjort att jag som människa också växt och orkat vara mamma. 
 
Att trots mammans brister ha med sig en känsla att de är betydelsefulla och viktiga för mig som mamma och för dem själva i sin relation till sig själva och till andra.
 
Jag minns när Linnea var liten och jag tyckte att hon hade en gnista i sina ögon ett konstant glittrande av glädje, funderingar, idéer, bus och utforskning.
 
Så en dag så upplevde jag att det försvann så småningom inte helt men fanns inte där alltid.
 
Då tänkte jag att NEJ vad har jag GJORT?
 
Hon har tappat bort en glimt i ögat.
Har jag missat något i mitt mammaskap?
Vart gjorde jag fel?
Nu tänker jag att det nog faktiskt var en utveckling... en mognad hos det lilla barnet som kanske motsvarar insikten hos oss vuxna att livet inte alltid leker utan har fullt med andra sidor också men på ett barns vis... jag vet inte men funderade så då... och nu...

Eller hennes första tårar...  
Tårar pga av "omständigheter" inte tårar som ett barn gråter för de är trötta hungriga osv
Då slickade i mig hennes tårar...

Men de tårarna och den gråten när de skulle sticka henne för PKU testet... Hur hon grät och grät ochingen annan fick henne lugn... så la de henne i min famn och hon blev tyst <3

Hon har testat mitt tålamod med sitt humör... många gånger... En tjej som har skinn på näsan och var av och till riktigt själdestrukitv i sina frustrationer redan som liten bebis. OJ vad jag bar förvivlad då... Jag ville ju inte hon skulle vara så... Idag kan jag fortfarande se tendenserna men också se vad hon lärt sig av dem genom åren.

När pappa T ibland stod där med irritation över hennes envishet... så log jag bara i bakgrunden... HENNE kommer ingen sätta sig på... Eller när hon spände ögonen i narkossköterskan som  skulle söva henne för att en popcornskärna skulle plockas ur djupaste djupet i hennes näsa.... Då sa narkosköterskan till mig... Den där du... i tonåren <3
 
 
 
Lille lillebrodern har inte samma tendenser till humör som henne. Han visar det på annat sätt  men inget av deras sätt är lätta att hantera som mamma.

Men när han någongång (mycket sällan) var arg och vrång kunde han få ligga på golvet och vara det utan att jag blev det minsta stressad arg och vrång och utan att alls få igång mina frustrationer...
Jag bara log och tittade på honom... Var arg du...  För det kunde varit så att du aldrig mera gråtet... Där i Adolfsberg...  
 
 


Älskade ungar...  vad ni betyder för mig <3
 


Ingela, IVA sköterska & dansälskare. Kallas ofta för Ella. På bloggen bubblar jag om allt möjligt gällande familj, dans, vänner och jobb - därav Bubbel(la).