Känslan att blottat sig....

God förmiddag finaste ni <3

Nu sitter jag här med så kluvna känslor.
Varför...?!
Jo...
Kunde inte sova inatt så jag filade och skrev på mitt bubbelinlägg om känslor om kärlek (HÄR)... och efter 1,5 års bearbetning av det och mig själv så publicerade jag inatt.

Tänk vad lätt det gick med den sköna känslan jag hade inom mig men även en oro som inte lät mig sova, så härlig musik på spotify, ett glas rött (som gärna fått varit ett gott glas rött  som nu  ist bara var en drickbar variant) och tända ljus...
 
Det hade ju legat i arkivet sen hösten 2016 (nu har jag bara 8 utkast i arkivet kvar)

Nu ligger jag i soffan och funderar....

 
Kunde inte sova sen heller... Inte på grund av inlägget utan av kroppen som är så snabb på att ställa in sig på nattjobb men så svår att vända rätt och 4 nätter i helgen och hjärnans gnagande på sig själv höll sömnenpå avstånd en mugg varm mjölk med honung vid 05.30 hjälpte nog till för sen somnade jag till 06.55
 
Hoppas somna i tid ikväll efter kvällsjobbet. För i helgen ska jag ju sova nattetid och gå foxkurs som förare på dagtid., min första kurs som förare (HÄR) ... spännande :-)
Dessutom ska vi ju se fram emot sommaren och Malung och dessutom ställa fram klockan.
 
Varför de kluvna känslorna...?

Jo anledningen till att jag bloggar är ju för att jag älskar att skriva... jag var proffs på brevskrivande... uppsatser... sms... facebook...  sen kanske inte så bra men det rinner ur liksom... och att ord och idéer ploppar upp Ellabubbel hjärna... Pop upp hela tiden... att jag vill dela mina tankar med er... .
Så när jag idag gick in på min blogg och såg detta... 
 
 
 
Blev jag helt imponerad Kändes som ett definitivt rekord <3
Kan iofs hända ett av mina inlägg hösten 2016 gav fler besökare och MASSOR av kommentarer på facebook vid delningen. 13 gilla på bloggen och inga kommentarer men ÅH vad kul   och sköntdet var med alla reaktioner.
Den gången handlade deet om att vara vuxen.. när... och vad ska jag blinär jag blir stor... (HÄR)

Här blir ju sällan så mycket respons men även nu på faacebook efter bara några timmar ni är för söta <3
Kärlek till er <3 som Maria skrev till mig fast då Kärlek till dig <3

 
 
Jag visar inte alla kommentarer men det har kommit några stycken.
 
Nu till oron i själen...

Det är ju verkligen att vända ut och in på sig själv och blotta mig själv att skriva om sådana saker. 
Även om jag tidigare fick så mycket respons över ett blottande inlägg där så många kände likadant <3
Så dessa bubbel verkar uppskattas så kanske ska fortsätta att vända ut och in på min hjärna och tankar iaf?

Ni blir mina tearapeuter... typ... eller om jag är min egen i skrivandet till er...?
Ja jag får se...?
 
 
 
Flyttade ut i köket och balanserar på bollen när jag skriver och gör lite blomkåls träd som jag hittade på en blogg härom dagen. Rekommenderas verkligen. Hittar tyvärr inte bloggen nu och kan koppla er till receptet

Ibland känns min hjärna lite så där... Sönderskuren och grillad... 
 
 
...beroende hur man skär blomkålen blir det ju träd eller hjärnskivor....
 
 
Nu ska jag nog cykla och ta en stund i solariet och förbättra färgen och förstärka rynkorna  till min 50 årsdag nästa vecka.
Fick sms från systembolaget också en beställning har kommit.
Ska bli spännande 
(not i efterrskott: Insåg just  att jag inte hinner klockan går sååå fort när man umgås med datorn, min hjärna och er i bloggen men så kul får låta bli blogg, facebook o allt imorgon bara fixa det jag inte hann idag... handla... packa och tvätta)

När som hlst dax att kasta sig i duschen och göra sig redo för en kvällstur på uppvakningen. Älskade jobb 

Ser mig  just om och blir sååå nöjd med mina tulpaner...  fusk tulpaner... tänkte ha dem  och dekorera borden på festen med... klippa av skälkarna och lägga på borden. 
Nu tycker jag de är praktiska och billiga och vackra här...  (i bakgrunden mitt alster från en en pyssel fredag (HÄR) ) eftersom de inte skräpar.. inte drar iväg i höjd och ser upppiggande ut och rätt äkta på håll.
 
 
Hm... det märks på torsdag, skärtorsdagen, min 50 årsdag hur jag gjort  med tulpanerna <3

Kram på er alla fina
Njut av dagen idag

Vad ska jag bli när jag blir stor... att vara vuxen del 2...blev istället en blogg om att bekräfta...

 
 
Hej allesammans <3
 
Ett litet förord
Nu ska försöka mig på min andra del med denna rubrik... Jag började för en vecka sedan men tiden liksom räcker inte till. Skulle inte kunna bli kändisbloggare för då måste man väl producera mera...?
Fast jag producerar iofs rätt mycket ord i ett inlägg skulle kanske dela upp ett inlägg i flera...

Det blir nog svårt att prestera något som går hem lika bra som mitt förra inlägg <3
jag fick sådan fin respons på mtt förra fick jag massor av respons på min facebook delning.
TACK allesammans det värmde verkligen rakt in i mitt hjärta <3 <3 <3
 
Dessutom så slogs mitt rekord i att få "Gilla" på själva bloggen med 14 gillan och 3 kommentarer <3
Goa ni är.
Jag fick också en information om att solfjäder finns att hämta. Tack Ulf som tänkte på mig på din spanien resa det får du ett hjärta för <3 och jag kan vifta lite på dig när du dansar förbi eller om du dansar med mig :-)
 
Tanken om vad detta inlägg skulle handla om har svängt till ett nytt tema under tiden jag skrev men som ändå passar in under rubriken tror jag, Vad ska jag bli när jag blir stor... att vara vuxen del 2.
 
 
 
 
Danshjälpmedel
Solfjäder är en av mina viktigaste danshjälpmedel som faktiskt slits en massa.
Flera viktiga hjälpmedel är dansskor, vattenflaska, svettbamd/ och liten handduk. 
Hm glömmer nåt.. mig själv med kläder på... en danspartner med kläder på.... och....hm... Musik helst ett favorit danband också :-)

Innan jag började med solfjäder för flera år sedan stod jag och viftade med brickor och dukar med mera men nu så är detta räddat och nu har jag dessutom fått utökning bland solfjädrarna även om jag inte hämtat en ännu.

Det är här som jag tappar riktiningen på blogginlägget "Vad jag ska bli när jag blir stor" som temat skulle bygga på...vad kluven jag blev nu.
Jag fick nämligen en idé som jag ville skriva om häromdagen när jag läste ett inlägg från Andreas i Sannex på Instagram...
 
Att bekräfta sina medmänniskor
Det här kom att handla om att bekräfta sin omgivning, sina medmänniskor...  här hamnar jag där via solfädern och dansen och blogginlägget borde passa under denna rubrik   Vad ska jag göra när jag blir stor... eller att vara vuxen...   
Eftersom jag i det blogginlägget skrev att jag skulle bli bättre på att bekräfta mina medmänniskor för att jag vill.
 
 
Bild: Skärmdump, instagram, Andreasolss_on 
 
 
Att bekräfta en person är ju en av de viktigaste och enklaste åtgärderna att se personen...  
-Hej jag ser dig er och jag uppskattar er...  Sen om det tydliggörs ytterligare med ett leende eller en nick edy så är det ju ett plus :-) 

Hjälp jag vågar inte  titta upp
Jag har i flera år haft å svårt att titta på bandet på scenen... tänk om de tror att jag är en otäck tant som är nån typ av Groupie... Hjälp vad läskigt... 

Senare har det slaget mig att MEN HALLÅ?!?! Tänk om alla tänker så...?
Hur trist måste det då vara för dansbandet att stå där på scenen och inte få en endaste blick från publiken... dansarna... Nu är det ju inte så men OM! 
Tänk vad hemskt...
 
Att spela och inte bli sedd eller bekräftad alls...Ingen tittar upp... Jo vi bekräftar på ett sätt... Vi klappar ju händerna åt dem efter varje låt men på vissa ställen man dansar är applåderna väldigt sparsamma.
Ibland klappar jag även för min danspartner när den bjudet mig på en go´ dansupplevelse.

Sen vill jag  ju inte förstöra den mysiga stämningen efter en härligt magisk dans/låt när tystnaden är så stor så man till och med bara hör knakanet från golvet och sulandet från skorna.... Underbara stunder... DÅ vill man applådera bara smyga tyst tyst med klappandet... pekfinger mot pekfinger och visk sjunga "när myggorna klappar takten i sin lilla kråksång"....INTE sjunga ÄLGARNA KLAPPAR TAKTEN... hu nä då bubblar hjärtat och oxytocinet så gott så man vill smyga...och krypa in i nästa dans och njuta vidare....

Eget foto på Ålandskryssning: Selfie/Groupie med trummisar, Micke i Sannex och Magnus i Titanix . Dessutom Petra och Ann-CharlotteTänk vad modig jag blitt :-) 
 
Ett annat problem att se på dansbandet...  bekräfta det, för mig som oftast följer... Jag blundar och njuter så mycket jag orkar av musiken och danspartnern och den gemensamma dansen i foxen  Vilket också gör att jag inte har en aning om vart på dansgolvet jag är... utan det kommer som en överaskning vid låten slut...
och i buggen har jag fullt sjå att hålla koll på min danspartner, ha kul och göra även buggen gemensam och följa... typ skuggfölja... kräver fokus.
Så tycker jag fortfarande att det är pinsamt att titta upp...
 
Men så mycket roligare det måste bli med en extra blick ibland... Ni spelar för oss och TACK vad vi uppskattar det :-)
Precis som jag uppskattar att bandet har scennärvaro och söker publikkontakt.
Liksom en blick i kameran är så mycket roligare...

 Bild: fotat av Pers fotosida (Roffe får som vanligt vara med och ge bilden åt ögonkontakten bekräftandet för är det någon som jagar bandkontakt är det han ;-) och han bjuder med all säkerhet på detta linslus #1 tillsammans med mig #2
)
Bekräfta på stan
Jag minns en gång här hemma på stan. Jag mötte det dåvarande kommunalrådet på stan med ca en halvmeter passerade vi varandra. Jag tittade på honom för att jag tänkte att jag hälsar... nickar...
 
OK jag känner han inte men vem jag än möter brukar jag bekräfta med ett ögonkast och leende om man möts inom rimlig distans... och han borde ju vara intresserad av att hälsa... Han tittade inte upp på mig!!!!
Gissa om jag blev besviken.
Jag anser att man är en officiell person i en stad, då tittar man på de man möter, när man möter dem, särskilt på så nära håll. Oproffsigt och ovuxet.

Iofs så kanske någon omständighet gjorde så han inte tittade upp... han kanske var ledsen...(Då undviker jag se på människorna jag möter men väljer om möjligt en annan väg) eller fått en blåtira... av nån som tänkte som jag men reagerade starkare...;-)

OK om man passerar med flera meter då tittar inte jag heller extra.


På arbetsplatsen... sjukhuskorridoren
Eftersom jag jobbar som sjuksköterska och på ett sjukhus så är detta min arbetsplats. Jag är mycket noga med att bekräfta de jag möter genom att se, nicka, säga hej eller fråga om någon ser sökande ut
-Kan jag hjälpa dig med något?
Oavsett om det ser ut att vara en personal eller kund.

Det värmer att så många verkar tänka likadant på mitt sjukhus.

När jag praktiserade på ett annat sjukhus (säger inte vart) Så var det en annan sjuksköterska dä som stolt berättade att hon gjort sin praktik på Karlskoga lasasett och där förstår ni att där hälsar man på varandra i korridorerna och man ser varandra. Till skillnad mot här där man inte ser varandra när man möts.

Så det var inte bara jag som tänkt så.

Nästan som en outtalad värdegrund.

Egen bild: Susanne och jag
 
På teater/Konsert
Ett annat sammanhang när jag fått ögonkontakt med en person men som jag tyckte var riktigt pinsamt men så roligt på samma gång var när jag var på musikal. Teater på andra raden, mitt på raden perfekt plats.
Pernilla walhgren tittade mig rakt i ögonen. 
Sjukt kul att få en sådan personlig kontakt med någon ur ensemblen men jag vågade inte hålla kvar blicken så länge utan vek undan. Fast OJ vad glad jag blev. 
Dessutom hade vi en liten extra paus pågrund av litet fel så vi hade extra stand up show då men sån närvaro när vi satt så nära.

Linnea var på Veronica Maggio här om dagen och stod långt framoch hon upplevde smma sak. I början var det jättejobbigt att få ögonkontakt men sedan så kändes det bara kul berättade hon.

På föreläsning
Jag håller ju i en del föreläsningar nu för tiden, med anledning av mitt jobb och ansvars/specialist.. område.
Både på egna sjukhuset, kirurgveckan, köpenhamn, universitet mfl ställen.
Dessutom deltar jag på desto fler.

Förr stirrade jag på en endaste stackars person som fick "sitta naken" i åhörarnas skara. Sedan vågade jag titta på några fler... en på höger och en på vänser.

Senare blev fler och fler "nakna" sittandes där bland åhörarna. 

Nu sitter allihopa "påklädda" där och jag hoppas att när jag avslutat min utbildning/ föreläsning så hoppas jag att ingen går ut därifrån utan att ha känt att jag har ett dem och att alla har känt sig delaktiga.
Av ren mäsklighet så försöker jag låta bli att titta på de stackarna som har fullt upp med att inte somna eller redan somnat. För jag vet själv hur jobigt det är att sitta där och inte orka vara aktiv TROTS att man faktiskt tycker det är superintressant (Ibland super tråkigt iofs).

Av någon anledning är det just dessa blicken dras åt när man ska hålla sin föreläsning. För av någon anledning så är det lite det som ändå fastnar i tanken... Är min föreläsning så tråkig att lyssna på...?
Fast massa flera än den som halvsover sitter och ärtaggade och ställer frågor medan några lysnnsar mer eller mindre intresserade men vakna.

Skönt iallafall tycker jag att samtliga numera kan vara "påklädda" på mina föreläsningar och jag är bekväm med det ;-)

Foto: Johan Bergsten, då jobbandes på BARD.  Jag som föreläsare på Kirurgveckan Örebro


Nä nu måste jag sluta kommer för sent, hungrig och oduschad till mitt jobb annars <3

KRAMAR till er alla <3