Mera tankar om bekräftelse...

 
 
 
Hej 
på dig som kikat in här och tänker ta del av mina tankar. Välkommen!

Detta är ett blogginlägg som handlar om en annan variant av bekräftelse... ett annat sätt än att se och möta. 
 
Tankar om att skriva detta (en variant på ett förord)
Ännu ett blogginlägg som känns lite fundersam att publicera. Känsla är naken och blottande av mig själv men mycket nedlagd tid för att inte dela med sig. 
Jag känner igen känslan sedan mitt inlägg om frågan när man är vuxen.

Men sannolikt är detta ändå en väg till att komma underfund med sig själv och andra... någontans måste man ju börja med sig själv....så är det ju...och att genom sig själv känner man andra... vilket kan vara både otäckt skrämmande och himla roligt har jag upptäckt.

Jag skrev ju detta i fredags kväll när jag var klar fick jag sällskap som läste och bollade tankarna jag skrivet ned. Åh vad det var givande och kul. Inte skrämmande men vissa saker generande...jag var ju tvungen att svara...förklara...  inga pass här inte...  men ett himla bra sätt att få bolla varandras tankar om olika saker. Ett tips verkligen...
Han sa iallafall publicera Ingela... så nu gör jag det 5 dagar senare...

Jag har redan jobbat en del med mig själv och det är troligen därför jag känner att jag kan skriva detta och bearbeta ytterligare... 
Hoppas ni hänger med i svänganra eftersom jag är mycket duktig på att att spåra iväg i mina tankar... och texter... en besvärlig personlighet.
 
Fredagkväll vid köksbordet och reder ut bloggidéer somploppar upp
 
Genom åren har jag på något sätt gömt tunga och jobbiga saker i min ryggsäck... slaget in dem i dubbla fryspåsar (de är oftast rätt vattentäta och därmed tanketäta) och sen gömt dem i ryggsäcken.
Ryggsäcken har liksom blivet för tung och jag har ibland tippat på rygg som en skalbagge och legat sprattlande med benen i luften och kan inte komma runt och på fötter igen. Dessutom himla obekvämt för påsarna är inte så sköna där i ryggsäcken att ligga på ... mycket i dem...

Visst är jag bra på att gömma mig bakom mig själv så ni inte ser det... ?

Nu liksom pockar hjärnspöken på att få komma till tals och en del påsar vill liksom komma i dager också---
 
Kanske därför dessa olika blogginlägg bubblar upp och några av dessa påsar och hjärnspöken kan nog passa bra i detta inlägg.

I riktiga livet inte bara i cybern
Det känns ibland lite underligt att möta människor som säger en kommentar om något som jag skrivet på fb eller i bloggen.
Jag känner mig ändå lite generad för det känns på något vis som att min insida och det jag skrivet inte riktigt är IRL... Jo det är IRL men att dela det i sociala medier känns inte som att dela IRL...
Är inte riktigt överens med mig själv där. 
Ibland har jag lite svårt att förstå att det som skrivs och släpps i cyberrymden men kan läsas på sociala medier på markplan och i flygande i luften faktiskt hamnar även IRL...
I Riktiga Livet..
 
Att jag blir generad och inte överens med mina känslor kan bero på att jag fått höra så ofta att "folk som håller på och lägger upp saker på facebook, instagram, bloggar söker bara bekräftelse..."
genom att jaga gillan och kommentarer... och lägga upp selfiesar....
...det stämmer ju inte på mig...
Jag gör det för jag tycker det är kul!
Det liksom bubblar inom mig... och vill komma ut... jag bara måste få dela med mig...  de som stör sig... behöver de ju inte vara vän... följa eller läsa...

Vissa händelser och upplevelser i mitt liv ploppar upp i mitt medvetande som ett popuppfönster med en tidiningsrubrik... fb status eller en inedning till ett blogginlägg.

 
Insikt
Samtidigt som feedbacken ger den där glada varma känslan och den som berör mig så gott på något vis...
När jag får tillbaka fina kommentarer... roliga kommetarer... en tråd startas... på fb 
eller mera personliga åsikter.
som en av Linneas vänner sa... din mamma använder facebook på ett rätt sätt...
Eller när jag fick messengermeddelande av en fjärranbekant ... Jag saknar dina inlägg! vart är du? Sluta inte! (när jag mått dåligt och legat lågt ett tag)
En annan glädjande kommentar från en dansväninna - jag tycker du skriver så härlig statusar. De gör min dag. Du är en person som jag skulle vilja mera av i min närhet (en variant av detta sa hon).
Jo jag har flera goa kommentarer som värmer mig.
 
Senast här om dagen på ICA MAXI fick jag till och med en kram och positiva kommentarer om min blogg.

OJ vad det värmde... Jag har nåt fram till mina medmänniskor med mina tankar och de mig... Vi har sett varandra... och gett varandra något
 
En väg till bekräftelse... jaga feedback på sociala medier?
 
 
Det är här jag inser faktumet... JAG är en bekräftelsesökare...!!!!
Eller...?
Jo...
Så är det sannolikt....
Fast är vi inte det alla?

Bekräftandets betydelse 
Som sagt som jag känner mig själv känner jag andra... och sannolikt mig själv lite till...
Ett problem dock när denna andra känner sig själv.... känner den även mig...
det kan bli riktigt spännande men också rätt tufft... 

Jag har nyligen anklagat en vän för att söka bekräftelse, jag hade inte alls fel...  men samtidigt som jag själv insåg.... att det är ju precis det jag oxå gör men på annat vis, kanske... I detta fallet var det ett sätt som gör ont i mig... och anklagelsen gjorde rätt ont där den landade tror jag bestämt... F´låt får jag inte säga.
Vi har pratat om det så "anklagelsen" är inte så anklagande längre men jag vet att vi lärt oss något av det och fått flera insikter. 

Här bekräftade jag mig själv (och vännen med... som stöttat mig att tänka annorlunda och tro på mig själv... alltså har denne lyckats med stödet)... eftersom att jag ens vågade säga ifrån om detta, var ett stort steg i min personliga utveckling att våga stå för vad jag tänker och vill. 
 
I detta lärde jag mig bland annat...  (inte bara att jag själv söker bekräftelse)  att genom att protestera/säga/fråga vad jag vill, tänker, känner och inte alltid försöka vara till lags och le och se glad ut fast det gör ont... så når jag mera insikter och vägar framåt... och mår bättre efteråt.
Den andre vet då också hur jag fungerar och hur det som görs påverkar mig. 
Dessutom om man pratar om saken får jag ju samma insikter om den andra personen. Såvida jag lyssnar tar till mig och bekräftar denne med att faktiskt bryr mig om.
 
Tyvärr är jag inte alltid så duktig på att komma ihåg nyttan med att säga vad jag vill och drar mig för viktiga saker som jag behöver våga ta tag i. 
 
Är det så negativt då att söka bekräftelse?
Vägen man söker den på kan ju vara många...vissa vägar är mindre sunda än andra för självkänslan... och dessa vägar är negativa verkligen!
 
Som ung gjorde jag några saker som jag fick uppmärksamhet och uppskattning av andra genom, situationen gav en positiv känsla och jag levde på denna men det jag gjorde kanske inte alltid var så bra. 
Någon gång var det inte helt snälla saker mot andra men inte mot mig själv heller.
Här kan grupptryck lätt komma att ställa till det för mäniskor som söker möjligheten att få ett sätt att bli sedd på.
Vissa saker är jag inte stolt över pga att just grupptrycket påverkat mig... jag fick positiv respons men innerst inne mådde jag inte alls bra... hade ont i magen...Skäms fortfarande för min klenhet, vekhet och feghet.
En person som jag nog inte var så snäll mot träffade jag på biltema för något år sedan... Vi pratade och han sa något som fick mig att tänka på mina elakheter.. och vi sa inte vad och hur, jag bad inte om ursäkt precis men ändå så tror jag att vi båda var klara med situationen efter detta.. den som var mellan oss två...

Det kändes himla skönt tycker jag och jag hoppas han kände likadadant.

Vissa saker som jag gjort, sagt eller varit  i relation till andra människor som på något sätt jag upplevt gett mig bekräftelse och även dem kan jag förstöra helt eftersom jag är en tänkande och ältande människa som gärna bryter ner saker jag sagt, gjort och skrivet i molekyler och funderar på hur andra kan ha upplevt det och vad de egentligen tänkte så har jag snabbt plockat ner denna positiva känsla till något som inte alls var bra och sänker snabbt självkänslan hos mig själv.
Jag tänker alldeles för mycket... 
 
Medan andra istället inte gick att bryta ned med detta ältande så man ändå får ta med sig detta och stoppa i sin självkänslekappsäck...
 
 
Så varför ska det så vara så hemskt att söka detta fenomen?
Få dåligt samvete för att man själv blev glad för dessa tacksamma uppskattningar, gillan eller kommentarer på sin selfie? sin profilbild? sin statusuppdatering? sin arbetsdag? sitt möte med en medmänniska där jag känt jag gjort något bra i mötet?
Eller behöver jag inte få det...
Är det bara en förvirrad och lite trasig jag som tror att jag borde få det... dåligt samvete...
Faktiskt har jag lärt mig att bättre hantera detta uppskattning bättre, att sträcka på mig och känna mig nöjd med mig själv när jag får respons som gör mig glad men jag jobbar också på att ta emot konstruktiv krititk av det tuffare slaget men det är jobbigare att hantera, låta bli att vilja kasta tillbaka.....

Dessutom jobbar jag precis som jag skrivet i tidigare blogg att ge bekräftelse till andra för att jag vill det.  För att jag vill det och för att den andra medmänniskan även förtjänar det.
I livet som händer faktiskt här och nu och på riktigt.
 
Hm...ett sätt att söka bekräftelse? Jag har hört att det inte är så nyttigt att vara en A människa... 
 
Diskussion med hjärnspökena
Tidigare har jag ju skrivet om att bekräfta sina medmänniskor genom att se dem.. samtidigt så blir ju jag bekräftad om jag blir sedd tillbaka.... 
 
Många situationer är ju möten i livet och i jobbet där man visar för  andra vem jag är....
Första intrycket som så lätt fastnar och spelar roll för det framtida förtroendet. Ibland skulle man vilja skaka om sina kollegor, vänner och andra i livet även mig självnär vi liksom glömmer detta...
 
Vissa gör riktigt bort sig och tyvärr färgar det hela verksamheter.. Ett beteendet som bekräftar för många utomstående att just denne persons personlighet eller beteende speglar alla inom verksamheten och en hel verksamhet.
Det kan ju vara just denne individs personlighet eller denne en dålig dag idag... men i morgon är en ny dag... 
Men upplevelsen som kunden fick med sig sitter kvar...tyvärr... 
  
Bekräfta sig själv
Jag tänker att det här inlägget känns egoistisk för den handlar mycket om hur jag söker bekräftelse... hur jag blir bekräftad men självklart är det lika viktigt för oss alla. Lika som att bekräfta varandra.
Lite mycket bekräftande riktat med socialamedier men det är ju där många diskussioner jag hamnar i med mig själv och andra... 

Men det är ju viktigt är ju faktiskt att se och uppskatta sig själv.
Kanske en av de viktigaste bekräftningarna... då behöver jag inte söka den utifrån om jag kan tycka att jag är bra och duger... för den jag är... vissa dagar faktiskt riktigt mycket...  men här ligger då en avvägning att lära sig älska sig själv... och i detta vara ödmjuk... så jag kan älska mig själv och tack vare det älska min nästa... detta måste egentligen vara den bästa varianten att själv förstå sitt eget värde genom sig själv... lita på sig själv i det. 
 
Ibland är sättet att hitta upskattningen på, negativ för mig... för att jag ibland, i min väg att må bra och känna att jag duger och göra gott för andra som också ska få må bra... vilket för mig, har jag insett, har stor betydelse för mig och ofta får större betydelse för mig än mitt eget välbefinnande...
Jag har insett att jag ibland glömmer mig själv och vad som egentligen är nyttigt för mig... för att uppnå dessa saker.
Även om själva situationen känns bra, mycket bra rentav och rätt OK på många sätt så är frågan om den egentligen är det i längden eller just då...? 

Det är något som jag verkligen måste fundera på... 
 
Allt som är gott är ju inte nyttigt... 

Vad vill och behöver jag egentligen?

Vad skulle jag må bra av?
 
Vad kan jag då göra för att omvårda mig själv... ?
 
En selfie som får stå för den bekräftelsen man ska göra i spegeln innan man går och lägger sig för att få sig att själv att inse att man duger... läst i en bok... men inte utfört särskilt ofta...
 
Efterord... 
Avslutningsvis kan jag säga att jag är inte helt hundra procentig på att det är så här... som jag har beskrivet här i bloggen...
Jag har ingen evidens i denna utan det är mina hjärnspöken som diskuterar med mig och er... och dessa sätter jag på pränt här och delar och ältar med er... ikväll....(skrev ju detta i fredagskväll)  imorgon när jag vaknar och läser igenom detta har jag och hjärnspökena öppnat en ny påse i ryggsäcken som gör att jag tänker annorlunda och nog ändrat en del men detta är kvällen ikväll...
 
Reviderat x 2 eftersom datorn packade ihop igår så gjorde jag om idag....men ändrat lite bara....
 
Igår när jag reviderat i en dryg timma och sen allt var ogjort sa Linnéa, min dotter... välkommen in i vloggarnas och bloggarnas värld... vardag...
Jag var så ledsen och besviken så tårarna rann... mina minuter har ju ett värde också och ledigheten ska inte rinna bort i att min dator tappat kontakten med cybern...
Många timmar blir det...
Men du petar ju så mycket mamma...
 
Hon tycker att jag ska skriva en bok istället... Linnéa har också läst utkastet ur revidering och tips synpunkt som sagt hon är ju min bloggmentor <3
MEN mamma du har snart gjort en bok... varje blogg inlägg är ett kapitel snart har du 350 sidor... 
Hm... 
 
Jag ska snart sluta vända ut och in på min hjärna och skriva om vardagliga saker ist.
 
Ska försöka göra lite lättsammare och lite kortare fortsättningsvis... MEN lovar inget....
 
Fast lite kul var det att hon sa det... i mina tonårs år så skulle jag bli författare...barnboksförfattare... har ett utkast någonstans på min första bok.

Brist på bubblande uppploppande POP UP
Ännu har jag massa mer att skriva för det bubblar vidare men något lustigt är att sedan jag i fredags skrev detta så har jag inte fått ett endaste popupfönster i hjärnan med fb, instagram statusar eller blogg inlägg idéer. Fast det kanske märkts?
 
Jag har ju i och för sig haft en helt toppen bra  5 dagars ledighet med dans, massa mys, blogg, städ tvätt matlagning  och VILA....som kanske gjort att jag inte haft behov av statusar... 
 
Inte ens den här spiken i vindstaket eller en hel hoper av dem när jag rotar runt på vinden... Normalt sett skulle det ploppat upp massor...
 
 
Kunde vart en prick i huvudet på  i eller Bubbella
 
Nu kommer ändå lite tankar...   Jag ser mig själv stå där med spiken i huvudet... som en prick på I-ngela... 
Spiken i kistan och pricken över i.. Jag då i som Ingela
Kanske finns hopp för Bubblet i Ella ändå att fortsätta ploppa upp som Popupfönster :-)

En tanke till... Inte ett ord om dans har jag skrivet... och OJ vad mycket det finns att skriva om dans i dessa sammahang... men får bli en blogg om dans som kan inkludera detta bekräftandet också så småning om...
Har ju en del ideer som ligger i utkast korgen redan sen i fredags.
 
 
NÄ stopp nu...
Nu behöver jag avsluta för ni ska ju orka läsa också.


 
 
Tack för du läst min blogg

Ha en skön dag och hoppas du fått med dig något härifrån och några tankar om dig själv eller mig.
KRAMAR <3

(Ps kommentera eller tyck till nedanför med ett gilla och eller en kommentar och gärna namnet eller alias som jag kan relatera till dig när jag svarar Ds)

Vad ska jag bli när jag blir stor... att vara vuxen del 2...blev istället en blogg om att bekräfta...

 
 
Hej allesammans <3
 
Ett litet förord
Nu ska försöka mig på min andra del med denna rubrik... Jag började för en vecka sedan men tiden liksom räcker inte till. Skulle inte kunna bli kändisbloggare för då måste man väl producera mera...?
Fast jag producerar iofs rätt mycket ord i ett inlägg skulle kanske dela upp ett inlägg i flera...

Det blir nog svårt att prestera något som går hem lika bra som mitt förra inlägg <3
jag fick sådan fin respons på mtt förra fick jag massor av respons på min facebook delning.
TACK allesammans det värmde verkligen rakt in i mitt hjärta <3 <3 <3
 
Dessutom så slogs mitt rekord i att få "Gilla" på själva bloggen med 14 gillan och 3 kommentarer <3
Goa ni är.
Jag fick också en information om att solfjäder finns att hämta. Tack Ulf som tänkte på mig på din spanien resa det får du ett hjärta för <3 och jag kan vifta lite på dig när du dansar förbi eller om du dansar med mig :-)
 
Tanken om vad detta inlägg skulle handla om har svängt till ett nytt tema under tiden jag skrev men som ändå passar in under rubriken tror jag, Vad ska jag bli när jag blir stor... att vara vuxen del 2.
 
 
 
 
Danshjälpmedel
Solfjäder är en av mina viktigaste danshjälpmedel som faktiskt slits en massa.
Flera viktiga hjälpmedel är dansskor, vattenflaska, svettbamd/ och liten handduk. 
Hm glömmer nåt.. mig själv med kläder på... en danspartner med kläder på.... och....hm... Musik helst ett favorit danband också :-)

Innan jag började med solfjäder för flera år sedan stod jag och viftade med brickor och dukar med mera men nu så är detta räddat och nu har jag dessutom fått utökning bland solfjädrarna även om jag inte hämtat en ännu.

Det är här som jag tappar riktiningen på blogginlägget "Vad jag ska bli när jag blir stor" som temat skulle bygga på...vad kluven jag blev nu.
Jag fick nämligen en idé som jag ville skriva om häromdagen när jag läste ett inlägg från Andreas i Sannex på Instagram...
 
Att bekräfta sina medmänniskor
Det här kom att handla om att bekräfta sin omgivning, sina medmänniskor...  här hamnar jag där via solfädern och dansen och blogginlägget borde passa under denna rubrik   Vad ska jag göra när jag blir stor... eller att vara vuxen...   
Eftersom jag i det blogginlägget skrev att jag skulle bli bättre på att bekräfta mina medmänniskor för att jag vill.
 
 
Bild: Skärmdump, instagram, Andreasolss_on 
 
 
Att bekräfta en person är ju en av de viktigaste och enklaste åtgärderna att se personen...  
-Hej jag ser dig er och jag uppskattar er...  Sen om det tydliggörs ytterligare med ett leende eller en nick edy så är det ju ett plus :-) 

Hjälp jag vågar inte  titta upp
Jag har i flera år haft å svårt att titta på bandet på scenen... tänk om de tror att jag är en otäck tant som är nån typ av Groupie... Hjälp vad läskigt... 

Senare har det slaget mig att MEN HALLÅ?!?! Tänk om alla tänker så...?
Hur trist måste det då vara för dansbandet att stå där på scenen och inte få en endaste blick från publiken... dansarna... Nu är det ju inte så men OM! 
Tänk vad hemskt...
 
Att spela och inte bli sedd eller bekräftad alls...Ingen tittar upp... Jo vi bekräftar på ett sätt... Vi klappar ju händerna åt dem efter varje låt men på vissa ställen man dansar är applåderna väldigt sparsamma.
Ibland klappar jag även för min danspartner när den bjudet mig på en go´ dansupplevelse.

Sen vill jag  ju inte förstöra den mysiga stämningen efter en härligt magisk dans/låt när tystnaden är så stor så man till och med bara hör knakanet från golvet och sulandet från skorna.... Underbara stunder... DÅ vill man applådera bara smyga tyst tyst med klappandet... pekfinger mot pekfinger och visk sjunga "när myggorna klappar takten i sin lilla kråksång"....INTE sjunga ÄLGARNA KLAPPAR TAKTEN... hu nä då bubblar hjärtat och oxytocinet så gott så man vill smyga...och krypa in i nästa dans och njuta vidare....

Eget foto på Ålandskryssning: Selfie/Groupie med trummisar, Micke i Sannex och Magnus i Titanix . Dessutom Petra och Ann-CharlotteTänk vad modig jag blitt :-) 
 
Ett annat problem att se på dansbandet...  bekräfta det, för mig som oftast följer... Jag blundar och njuter så mycket jag orkar av musiken och danspartnern och den gemensamma dansen i foxen  Vilket också gör att jag inte har en aning om vart på dansgolvet jag är... utan det kommer som en överaskning vid låten slut...
och i buggen har jag fullt sjå att hålla koll på min danspartner, ha kul och göra även buggen gemensam och följa... typ skuggfölja... kräver fokus.
Så tycker jag fortfarande att det är pinsamt att titta upp...
 
Men så mycket roligare det måste bli med en extra blick ibland... Ni spelar för oss och TACK vad vi uppskattar det :-)
Precis som jag uppskattar att bandet har scennärvaro och söker publikkontakt.
Liksom en blick i kameran är så mycket roligare...

 Bild: fotat av Pers fotosida (Roffe får som vanligt vara med och ge bilden åt ögonkontakten bekräftandet för är det någon som jagar bandkontakt är det han ;-) och han bjuder med all säkerhet på detta linslus #1 tillsammans med mig #2
)
Bekräfta på stan
Jag minns en gång här hemma på stan. Jag mötte det dåvarande kommunalrådet på stan med ca en halvmeter passerade vi varandra. Jag tittade på honom för att jag tänkte att jag hälsar... nickar...
 
OK jag känner han inte men vem jag än möter brukar jag bekräfta med ett ögonkast och leende om man möts inom rimlig distans... och han borde ju vara intresserad av att hälsa... Han tittade inte upp på mig!!!!
Gissa om jag blev besviken.
Jag anser att man är en officiell person i en stad, då tittar man på de man möter, när man möter dem, särskilt på så nära håll. Oproffsigt och ovuxet.

Iofs så kanske någon omständighet gjorde så han inte tittade upp... han kanske var ledsen...(Då undviker jag se på människorna jag möter men väljer om möjligt en annan väg) eller fått en blåtira... av nån som tänkte som jag men reagerade starkare...;-)

OK om man passerar med flera meter då tittar inte jag heller extra.


På arbetsplatsen... sjukhuskorridoren
Eftersom jag jobbar som sjuksköterska och på ett sjukhus så är detta min arbetsplats. Jag är mycket noga med att bekräfta de jag möter genom att se, nicka, säga hej eller fråga om någon ser sökande ut
-Kan jag hjälpa dig med något?
Oavsett om det ser ut att vara en personal eller kund.

Det värmer att så många verkar tänka likadant på mitt sjukhus.

När jag praktiserade på ett annat sjukhus (säger inte vart) Så var det en annan sjuksköterska dä som stolt berättade att hon gjort sin praktik på Karlskoga lasasett och där förstår ni att där hälsar man på varandra i korridorerna och man ser varandra. Till skillnad mot här där man inte ser varandra när man möts.

Så det var inte bara jag som tänkt så.

Nästan som en outtalad värdegrund.

Egen bild: Susanne och jag
 
På teater/Konsert
Ett annat sammanhang när jag fått ögonkontakt med en person men som jag tyckte var riktigt pinsamt men så roligt på samma gång var när jag var på musikal. Teater på andra raden, mitt på raden perfekt plats.
Pernilla walhgren tittade mig rakt i ögonen. 
Sjukt kul att få en sådan personlig kontakt med någon ur ensemblen men jag vågade inte hålla kvar blicken så länge utan vek undan. Fast OJ vad glad jag blev. 
Dessutom hade vi en liten extra paus pågrund av litet fel så vi hade extra stand up show då men sån närvaro när vi satt så nära.

Linnea var på Veronica Maggio här om dagen och stod långt framoch hon upplevde smma sak. I början var det jättejobbigt att få ögonkontakt men sedan så kändes det bara kul berättade hon.

På föreläsning
Jag håller ju i en del föreläsningar nu för tiden, med anledning av mitt jobb och ansvars/specialist.. område.
Både på egna sjukhuset, kirurgveckan, köpenhamn, universitet mfl ställen.
Dessutom deltar jag på desto fler.

Förr stirrade jag på en endaste stackars person som fick "sitta naken" i åhörarnas skara. Sedan vågade jag titta på några fler... en på höger och en på vänser.

Senare blev fler och fler "nakna" sittandes där bland åhörarna. 

Nu sitter allihopa "påklädda" där och jag hoppas att när jag avslutat min utbildning/ föreläsning så hoppas jag att ingen går ut därifrån utan att ha känt att jag har ett dem och att alla har känt sig delaktiga.
Av ren mäsklighet så försöker jag låta bli att titta på de stackarna som har fullt upp med att inte somna eller redan somnat. För jag vet själv hur jobigt det är att sitta där och inte orka vara aktiv TROTS att man faktiskt tycker det är superintressant (Ibland super tråkigt iofs).

Av någon anledning är det just dessa blicken dras åt när man ska hålla sin föreläsning. För av någon anledning så är det lite det som ändå fastnar i tanken... Är min föreläsning så tråkig att lyssna på...?
Fast massa flera än den som halvsover sitter och ärtaggade och ställer frågor medan några lysnnsar mer eller mindre intresserade men vakna.

Skönt iallafall tycker jag att samtliga numera kan vara "påklädda" på mina föreläsningar och jag är bekväm med det ;-)

Foto: Johan Bergsten, då jobbandes på BARD.  Jag som föreläsare på Kirurgveckan Örebro


Nä nu måste jag sluta kommer för sent, hungrig och oduschad till mitt jobb annars <3

KRAMAR till er alla <3