Vad ska jag bli när jag blir stor... att vara vuxen del 2...blev istället en blogg om att bekräfta...

 

 

Hej allesammans <3

 

Ett litet förord
Nu ska försöka mig på min andra del med denna rubrik... Jag började för en vecka sedan men tiden liksom räcker inte till. Skulle inte kunna bli kändisbloggare för då måste man väl producera mera...?
Fast jag producerar iofs rätt mycket ord i ett inlägg skulle kanske dela upp ett inlägg i flera...

Det blir nog svårt att prestera något som går hem lika bra som mitt förra inlägg <3
jag fick sådan fin respons på mtt förra fick jag massor av respons på min facebook delning.
TACK allesammans det värmde verkligen rakt in i mitt hjärta <3 <3 <3

 

 

Tanken om vad detta inlägg skulle handla om har svängt till ett nytt tema under tiden jag skrev men som ändå passar in under rubriken tror jag, Vad ska jag bli när jag blir stor... att vara vuxen del 2.

 

Danshjälpmedel
Solfjäder är en av mina viktigaste danshjälpmedel som faktiskt slits en massa.
Flera viktiga hjälpmedel är dansskor, vattenflaska, svettbamd/ och liten handduk. 
Hm glömmer nåt.. mig själv med kläder på... en danspartner med kläder på.... och....hm... Musik helst ett favorit danband också :-)

Innan jag började med solfjäder för flera år sedan stod jag och viftade med brickor och dukar med mera men nu så är detta räddat och nu har jag dessutom fått utökning bland solfjädrarna även om jag inte hämtat en ännu.

Det är här som jag tappar riktiningen på blogginlägget "Vad jag ska bli när jag blir stor" som temat skulle bygga på...vad kluven jag blev nu.
Jag fick nämligen en idé som jag ville skriva om häromdagen när jag läste ett inlägg från Andreas i Sannex på Instagram...

 

Eftersom jag i det blogginlägget skrev att jag skulle bli bättre på att bekräfta mina medmänniskor för att jag vill.

 

 

Bild: Skärmdump, instagram, Andreasolss_on 

 

 

Att bekräfta en person är ju en av de viktigaste och enklaste åtgärderna att se personen...  

-Hej jag ser dig er och jag uppskattar er...  Sen om det tydliggörs ytterligare med ett leende eller en nick edy så är det ju ett plus :-) 

Hjälp jag vågar inte  titta upp
Jag har i flera år haft å svårt att titta på bandet på scenen... tänk om de tror att jag är en otäck tant som är nån typ av Groupie... Hjälp vad läskigt... 

Senare har det slaget mig att MEN HALLÅ?!?! Tänk om alla tänker så...?

Hur trist måste det då vara för dansbandet att stå där på scenen och inte få en endaste blick från publiken... dansarna... Nu är det ju inte så men OM! 
Tänk vad hemskt...

 

Ibland klappar jag även för min danspartner när den bjudet mig på en go´ dansupplevelse.

Sen vill jag  ju inte förstöra den mysiga stämningen efter en härligt magisk dans/låt när tystnaden är så stor så man till och med bara hör knakanet från golvet och sulandet från skorna.... Underbara stunder... DÅ vill man applådera bara smyga tyst tyst med klappandet... pekfinger mot pekfinger och visk sjunga "när myggorna klappar takten i sin lilla kråksång"....INTE sjunga ÄLGARNA KLAPPAR TAKTEN... hu nä då bubblar hjärtat och oxytocinet så gott så man vill smyga...och krypa in i nästa dans och njuta vidare....

Eget foto på Ålandskryssning: Selfie/Groupie med trummisar, Micke i Sannex och Magnus i Titanix . Dessutom Petra och Ann-CharlotteTänk vad modig jag blitt :-) 

 

Ett annat problem att se på dansbandet...  bekräfta det, för mig som oftast följer... Jag blundar och njuter så mycket jag orkar av musiken och danspartnern och den gemensamma dansen i foxen  Vilket också gör att jag inte har en aning om vart på dansgolvet jag är... utan det kommer som en överaskning vid låten slut...

och i buggen har jag fullt sjå att hålla koll på min danspartner, ha kul och göra även buggen gemensam och följa... typ skuggfölja... kräver fokus.

Så tycker jag fortfarande att det är pinsamt att titta upp...

 

 Bild: fotat av Pers fotosida (Roffe får som vanligt vara med och ge bilden åt ögonkontakten bekräftandet för är det någon som jagar bandkontakt är det han ;-) och han bjuder med all säkerhet på detta linslus #1 tillsammans med mig #2
)

Bekräfta på stan
Jag minns en gång här hemma på stan. Jag mötte det dåvarande kommunalrådet på stan med ca en halvmeter passerade vi varandra. Jag tittade på honom för att jag tänkte att jag hälsar... nickar...

 

OK jag känner han inte men vem jag än möter brukar jag bekräfta med ett ögonkast och leende om man möts inom rimlig distans... och han borde ju vara intresserad av att hälsa... Han tittade inte upp på mig!!!!
Gissa om jag blev besviken.
Jag anser att man är en officiell person i en stad, då tittar man på de man möter, när man möter dem, särskilt på så nära håll. Oproffsigt och ovuxet.

Iofs så kanske någon omständighet gjorde så han inte tittade upp... han kanske var ledsen...(Då undviker jag se på människorna jag möter men väljer om möjligt en annan väg) eller fått en blåtira... av nån som tänkte som jag men reagerade starkare...;-)

OK om man passerar med flera meter då tittar inte jag heller extra.

Eftersom jag jobbar som sjuksköterska och på ett sjukhus så är detta min arbetsplats. Jag är mycket noga med att bekräfta de jag möter genom att se, nicka, säga hej eller fråga om någon ser sökande ut
-Kan jag hjälpa dig med något?
Oavsett om det ser ut att vara en personal eller kund.

Det värmer att så många verkar tänka likadant på mitt sjukhus.

När jag praktiserade på ett annat sjukhus (säger inte vart) Så var det en annan sjuksköterska dä som stolt berättade att hon gjort sin praktik på Karlskoga lasasett och där förstår ni att där hälsar man på varandra i korridorerna och man ser varandra. Till skillnad mot här där man inte ser varandra när man möts.

Så det var inte bara jag som tänkt så.

Nästan som en outtalad värdegrund.

 

På teater/Konsert
Ett annat sammanhang när jag fått ögonkontakt med en person men som jag tyckte var riktigt pinsamt men så roligt på samma gång var när jag var på musikal. Teater på andra raden, mitt på raden perfekt plats.
Pernilla walhgren tittade mig rakt i ögonen. 
Sjukt kul att få en sådan personlig kontakt med någon ur ensemblen men jag vågade inte hålla kvar blicken så länge utan vek undan. Fast OJ vad glad jag blev. 
Dessutom hade vi en liten extra paus pågrund av litet fel så vi hade extra stand up show då men sån närvaro när vi satt så nära.

Linnea var på Veronica Maggio här om dagen och stod långt framoch hon upplevde smma sak. I början var det jättejobbigt att få ögonkontakt men sedan så kändes det bara kul berättade hon.

På föreläsning

Jag håller ju i en del föreläsningar nu för tiden, med anledning av mitt jobb och ansvars/specialist.. område.
Både på egna sjukhuset, kirurgveckan, köpenhamn, universitet mfl ställen.
Dessutom deltar jag på desto fler.

Förr stirrade jag på en endaste stackars person som fick "sitta naken" i åhörarnas skara. Sedan vågade jag titta på några fler... en på höger och en på vänser.

Senare blev fler och fler "nakna" sittandes där bland åhörarna. 

Nu sitter allihopa "påklädda" där och jag hoppas att när jag avslutat min utbildning/ föreläsning så hoppas jag att ingen går ut därifrån utan att ha känt att jag har ett dem och att alla har känt sig delaktiga.
Av ren mäsklighet så försöker jag låta bli att titta på de stackarna som har fullt upp med att inte somna eller redan somnat. För jag vet själv hur jobigt det är att sitta där och inte orka vara aktiv TROTS att man faktiskt tycker det är superintressant (Ibland super tråkigt iofs).

Av någon anledning är det just dessa blicken dras åt när man ska hålla sin föreläsning. För av någon anledning så är det lite det som ändå fastnar i tanken... Är min föreläsning så tråkig att lyssna på...?
Fast massa flera än den som halvsover sitter och ärtaggade och ställer frågor medan några lysnnsar mer eller mindre intresserade men vakna.

Skönt iallafall tycker jag att samtliga numera kan vara "påklädda" på mina föreläsningar och jag är bekväm med det ;-)



Nä nu måste jag sluta kommer för sent, hungrig och oduschad till mitt jobb annars <3

KRAMAR till er alla <3