Vad ska jag bli när jag blir stor? När är man vuxen? Del 1 av sannolikt 2

Hej på er
 
Jag vet inte hur det är med er men jag hamnar ibland i funderingen "Vad ska jag bli när jag blir stor"...

En gång samtalade jag med en kvinna 80 + som låg som uppvakningspatient hos mig. Hon funderade fortfarande på det precis som jag och en gemensam fråga vi hade var också... "När blir man vuxen"?
Så där att man känner sig vuxen helt och hållet...
När är man vuxen? På något sätt känns det som att jag blir mindre vuxen ur flera sammanhang ju äldre jag blir och särskilt sedan jag flyttade "hemifrån"...
 
Lagomt mycket vuxen?  Lagomt mycket barn?
Att vara vuxen kan vara både bra och dåligt... beror på hur man är vuxen... 
Likaså att vara oxuven/barn kan vara bra och dåligt... 
Att tappa bort fantasin och modet att vara lite galen och att se möjligheter är rätt tråkigt och vuxet...
Att vara barnslig tycker jag är lika dumt som att vara tråkig och "för" vuxen... så tänker iallafall jag...
 
För mig handlar att våga vara ett barn fortfarande trots vuxen ålder, om att ha sitt barnasinne kvar att göra saker som får en att leva och leka genom att utnyttja sitt barnasinne.
Att vara barn är att våga leka och testa möjligheter men fortfarande vara vuxen nog och ta ansvar... ansvar för sig själv och sina handlingar...
Att samtidigt ha en fot kvar i vuxenvärlden och i barndomen.
En lagom blanding av vuxenhet och barnasinne är mitt mål... som en brygga mellan dessa två egenskaper...
 
 
Då är jag nog perfekt lagomt vuxen... men undrar när denna 48 åring ska känna detta...

Jag är alltid ett barn när prästen säger i kyrkan vid tex ett dop eller vid riddarspelen i Hova...eller liknande situationer... 
-Nu kan ALLA barnen komma fram...
Jag är ju ett barn ALLTID ett barn... ett barn till mina älskade föräldrar...
och i bibeln vill jag minnas att Jesus kallade oss ALLA barn... så undrar om prästen skulle bli snopen om vi alla "barnen" kom fram när han sa till oss...

Att vara vuxen för någon annan
En vän kom till mig en gång och sa... Jag måste prata med dig... jag behöver prata med nån vuxen innan jag tar detta beslut... MEN hallå jag är ju inte vuxen?!?! Jag känner mig inte vuxen... Jo för mig är du alldeles lagom vuxen för stöd och samtal i detta beslut... 
Det värmde hjärtat igen och det kändes bra men skrämmande... Jag vuxen?
Jag var vuxen och mina motfrågor och bollandet med mig och mina tankar och idéer som jag lekte med utifrån hans situation gav han perspektiv till sitt beslut som han fortfarande inte ångrar som det ser ut i alla fall.
 
Jag upplever att jag är vuxen nu men även mycket barn just nu i livet till någon mer. 
Vilket är så sjukt spännande tycker jag.
Samtal och tankar bubblar, delas och leks.
Sökandet i sina egna skrymslen och dela med sig av dessa och samtidigt få ta del av en annan persons liknande skrymslen. Krävs massa mod och ansvar en lek och ett lärande. För mig ett mycket stort lärande ur många aspekter... att våga... att tro och förstå... Men något viktigt jag bland annat lär jag mig att lyssna och inte bara prata... vilket jag ibland kan vara riktigt ovuxen i... att lyssna för lite på andra och prata själv istället... En viktig lärdom.

Att vara vuxen för någon annan innebär ju också föräldraskapet i att vara mamma men där handlar det ju i massor om att vara barn i detsamma. Det får bli ett eget kapitel... en annan blogg.


Kanske är eller blir jag vuxen när jag förstått mitt egen värde?
Kanske är jag vuxen när jag inser och lärt mig att handla utifrån den förklaring jag fått av en som betyder mycket för mig.
Ingela om du inte mår bra och räcker till för dig själv så räcker du inte till till någon annan heller.
Om barnen ska må bra så måste du räcka till dem men du räcker inte till dem om du inte mår bra så då måste de stötta dig att orka. De måste hjälpa till och du måste ställa krav på dem, ge och få av varandra (typ så...)

Även lär mig i min väg att våga stå på mig i min vilja och ställa de jobbiga frågor jag inte klarat av och vågat... Lärt mig att inte be om ursäkt för den jag är och vad jag gör...
Fått mig att förstås att det är OK att sitta ned och inte göra något utan låta kropp och själ pausa...
 
Eller när jag förstått ett budord... 
som när jag låg på i omklädningsrummet och kravlade för någon månad sedan med hjärtfrekvens på 260 och  tillslut tog mig upp och till fikarummet för vidare ledsagning till akutrummet...då underbara narkosläkaren Monica frågade mig om jag kunde fortsättningen på budordet... Man ska älska sin nästa...?
Det kunde jag... -såsom sig själv...
-och då måste man börja med sig själv... förklarar hon och kroppen är mycket smartare än människan....
Så där och då försökte min kropp prata med människan Ella att pausa lite...

Jag har träffat flera människor i mitt liv som ger nya perspektiv ur olika synvinklar och insett de båda ovanstående har så rätt och alla som har liknande samtal med mig... Vissa är så mycket klokare än jag någonsin trott men jag har inte lärt mig leva så det blir funktionellt ännu... men jag jobbar på det och jag hoppas att jag lyckas förstå hur detta ska gå till.
 
Min 10 år yngre lillasyster frågade mig en gång.
-Ingela om du sätter dig ner och bara är still en stund, vad tror du händer då? Är du rädd för vad hjärnan pratar med dig om då?
-Du är lilla syster Emma! Du ska inte vara så vuxen och klok... det är jag som är stora syster...
Men hon gav mig en tanke... vad jagar jag eller jagar jag bort med mitt jagande när jag går och går...
 
Känslor som lever ett eget ovuxet och barnsligt liv...
En annan ovuxen sak är känslorna som beter sig och reagerar hur som helst... Ibland totalt avsaknade och ibland bubblar de vilt... Vissa känslor dyker upp när de inte borde eller inte förväntas... reaktioner som dyker upp i fel situation... eller inte dyker upp alls när de borde... men även i rätt... Glädje... Sorg... Ilska... Besvikelse... Gladhet... Skiter jag i... Kärlek... Reaktioner i de nedre regionerna... Förälskelse...  Rädsla... ja så många...
Detta har pågått i många år... men på något sätt har jag byggt en mur om mig och mina känslor som ibland krakelerat... Ibland känslor eller någon lyckats kika in elelr ut genom sprickorna...
Nu jobbar jag på att riva muren men det är tufft...

Min dotter nästan 30 år yngre än mig visar större vuxenhet, klokhet, ansvar än mig ofta...
Vid ett tillfälle när känslorna gick över styr var jag så arg så arg... och det var såååå skönt...
Jag ville inte bli mindre arg... ville bara få utlopp ännu mera...
-Snälla mamma sätt dig ned jag fixar detta.... sitt still och andas...
Jag gjorde som hon sa och satte mig ned och andades... Ibland lyder jag... en härlig lättnadskäsnla av utbrottet men också av att bli "bruten"...
Det är då det är bra med en film så man får passa på att kasta med en massa egna känslor huller om buller i filmen.
 
Min flytt hemifrån ett måste beslut
Även om min flytt "hemifrån" för snart ett och ett halvt år sedan var ett mycket moget och vuxet beslut som var fruktansvärt jobbigt att ta så visste jag att det var det enda rätta för mig för att alls orka bli stor nån gång och vuxen och ännu fånga leken i livet igen.... Orka ta tag i funderingen vad ska jag bli när jag blir stor?

Känslan av att vara en formlösklump på golvet... som snart smälter ned och sugs ihop som kvicksilver och rinner ned i en avloppsbrunn och försvinna spårlöst..
Den känslan försvann så småningom och sen fick jag ork tillbaka att på något sätt börja fånga livet mera, hitta vägar att leka, leva och njuta av det. Det känns lite som att barnasinnet orkat få plats i livet igen och vuxendelen oxå...
På något sätt hade jag tappat ork och förmåga till det tidigare.
 
Känslan av att gå och gå och gå och gå och gå men aldrig komma till dörren som jag hade, har släppt... gå och gå...  runt i ett vacuum där jag inte får något att hända...eller allt händer... överallt på samma gång.... så inget blir klart... med en inre piska som hjärncellerna styr och med piskrapp på piskrapp manade... gör nytta! Sitt inte och lata dig! men du går ju bara runt i cirklar! Skärp dig! 
 
Hur vuxet var det?

Tro att ingen ser  
Många gånger har jag trott att genom att hålla ställningarna utåt sett och andra "le och vinka" typ...
(Ur Outlander serien)
 
Inte lurade jag någon...
 
Tillslut så kom flera i min omgivning och sa till mig på skarpen Ingela du kan inte må så här du måste hitta en väg att må bra.
 
Den mindre vuxna jag lyssnade inte... sen jag hörde men lyssnade jag inte... senare hörde jag och lyssnade... ännu senare förstod jag och gjorde något vuxet... tog tag i möjligheterna att bli hel igen så småningom...Är inte klar ännu med måstena för att komma på vägen till helhet...
 
Energimässigt var jag tom och orkade inte ta tag i livet.. när jag gjorde något så tog jag så slut efteråt...
Tills jag till slut kände att människorna omkring mig inte var värda detta... vi trasades sönder allihopa... så till slut tog jag tag och blev vuxen... ett viktigt vuxenbeslut för att sedan kunna få min barnasinne att leka igen...
Tyvärr var och är det inte så enkelt... hjärnspökena finns kvar och lyssnar inte ett dugg väldigt ofta och särskilt nattetid.

Det var mitt ovuxna mönster
Med detta säger jag inte att jag blivet tvingad av någon annan att alltid göra nytta... vara effektiv... be om ursäkt för mig själv och det jag gör... få dåligtsamvete om jag latat mig (Sovit lite middag... tittat på film... facebookat... ller som nu Bloggar...)  Utan det är ett mönster som jag själv satt mig i och tillåtet mig bete mig så...

Hemskt ovuxet.... 

Jag jobbar på att ta mig ur detta mönster fortfarande.

Det är så lätt att falla tillbaka i mönstret...
men då blir jag tillsagd...
-Du får tänka... känna så... fråga... älta... MEN SLUTA be om ursäkt för dig själv...säga förlåt!
-OJ Ursäkta Sorry.... (mönstret tillbaka)
-Sluta!
-Okej.... 

Lång väg till min jämn vikt att vara lagom vuxen
Jag har mycket kvar att utforska och lära mig i min väg att bli vuxen och ta vuxna beslut... men OJ vad mycket jag ändå lärt mig och vad mycket ny energi jag fått. Ibland sprudlar det i hjärnan av idéer så jag inte riktigt hinner med... Särskilt på jobbet nattetid... kl 04... Då mailar jag idéerna till mig själv och är de riktigt brra så mailar jag även andra... min stackars chef ;-)
Det är nog barnasinnet och alla smågalna saker och roliga saker som fått livet att kännas som jag lever igen och det är så skönt...
 
 
Att söka eller jaga bekräftelse vuxet, moget och omoget men även en lek.
Jag försöker ju nånstans hitta tillbaka till att få mig förstå att jag har ett eget värde och bygga upp en självkänsla...
Jag har insett att mycket av denna jakt innebär att jag på något sätt söker... jagar... bekräftelse... Bli sedd och uppskattad... få en betydelse för mig själv och andra...
Att den jag är och det jag gör även gör nytta för någon annan... då även för mig... 
När jag får tillbaka en bekräftelse på att det jag gjorde kom till godo... (säger man så)
 
Fast jag funderar på om detta är rätt sätt? Det finns många vägar till bekräftelse.
Vissa vägar är mindre vuxna. Jag har nog testat flera av dessa mindre mogna vuxna de är inte helt snälla mot sig själv och andra.
Fast flera är helt och hållet godkända och sunda och lagom vuxna.
 
Till exempel dansen.. (dansen är verkligen en härlig lek som ger så mycket... musik och känslor som uttrycks i rörelse UNDERBART)  och umgänge med mina nya och gamla vänner får mig att må gott, oxytocinet flödar men är så beroende framkallande...  vill ha mer...och bekräftande och mycket må bra känslor.
(Bekräftandet och jakten efter detta i dansen är inte alltid så nyttigt iofs men kan också få bli ett eget kapitel... ett blogginlägg).
 
Kanske det vore bra att göra saker som ger mig själv en känsla av att jag är värd för min egen skull inte för det jag gör för andra... Fast det känns egoistiskt... Vad är mest vuxet då?

Jag är mycket medveten om att jag tappat bort lite av min förmåga att ge bekräftelse. Eller en ovuxen vrånghet kanske.. det är så lätt när man upplever att man inte får tillbaka... när motparten känner likadant så hamnar man i ekorrhjulet.
När man sedan försöker känns det på något sätt konstgjort...  men nu har jag bestämt mig för att uppskatta och bekräfta mig själv och andra mera. Ärligt inte för sakens skull.

Trygghet och värme i hjärtat
Den sköna känslan som jag fått via jobbet vid flera tillfällen från patienter men även av kollegor.
-Ingela du är verkligen rätt person på rätt plats...
-Att höra din röst här gav mig trygghet...

Eller som en patient sa en gång
-Du är en ängel på jorden <3

Sådana kommentarer ger verkligen värme i hjärtat och en bekräftelse på att jag inte behöver göra något annat när jag blir stor.... utan jag kan vara nöjd...  med mitt yrkesval iaf

Alldeles nyligen fick jag en höra av en patient som mindes mig i ett annat sammanhang och nu hamnade vi i ett nytt sammanhang. Hon berättade om den känslan hon hade sist och detta stöttade både henne och mig i denna nya situation. Mitt uppdrag blev så mycket lättare för oss båda.
Gissa vem som sög åt sig... rätt in i egetvärdet...
 
 
En ängel på kroppen?
Denna kommentar om att jag var en ängel på jorden fick mig att tänka jag kanske ska tattuera mig ändå?
Har inte en endaste tatuering...vilket känns rätt vuxet... men anledningen är att jag är feg för smärta och inte funnit bilden som är jag och som ska få pryda min kropp. 

En dansande ängel i sjuksköterskeuniform... Eller i smurfdräkt...Kan det vara en bild av mig...? för mig?
Ingen söndagskskolefröken och ingen Betty Boop heller... även om jag flera gånger blivet jämförd med Betty Boop...
 

Fast jag känner mig egentligen inte som en ängel.... Kanske en ängel utan vingar...med glorian kraftigt på sned eller i ryggsäcken... men nu var det ju patienten jag var en ängel för... oavsett min egen känsla...

Men ängel behöver ett attribut oxå att hon börjat våga stå för sin egen vilja och även ibland plockat fram en liten "bitch sida"...inte ur elak synpunkt utan för att jag vågar/övar på säga vad jag känner och hur det påverkar mig oftare...  Att jag tycker att vissa "saker" inte är OK som jag ser det...
Vilket attribut, för min nya vuxna sida, skulle den ha då min tatto ängel? Ett kraftigare skinn på ängelnosen? Hoppas det inte blir läderaktigt till slut....
 
 
En tattuering som det lutar åt är en syskontattuering... jag och mina systrar...
Vi ska ha samma motiv men storleksmässigt och vart på kroppen får var och en välja för att den ska passa in i livet och på kroppen...
Jag ska nog ha en liten extra tattuering som står för vår syster som är en ängel i himmelen... den kommer höra ihop med syskontattueringen... min bild är redan klar...  Om och när vi tar tag i denna syskontattuering....Mina systrar och jag vi är bra på att vara barn tillsammans och även diskutera vuxna saker...

Dessutom skulle jag vilja ha orden Tro Hopp och Kärlek intattuerade för det är liksom ord som betytt mycket för mig genom hela livet. Jag älskade ett par silverörhängen jag fik någongång pålågstadiet med de symbolerna på. Tappade tyvärr det ena.
 
 
Omvårdnads teori och omvårdnadsbehov i den vuxna barnasinnevärlden
En omvårdnadsteoretiker som jag jobbade med under grundutbildningen till sjuksköterska var Katie Ericson. 
Min sammanfattning av hennes omvårdnadsteori blev denna:

"Man ska Ansa Leka och Lära i Tro Hopp och Kärlek för att uppnå Tillit och Tilltro i Kropp Själ och Ande"

Det låter mycket religiöst kanske ( jag har ju gått i söndagsskola... Haft en reilgiös småskolfröken... varit söndagsskolefröken... kallats ängel på jorden.... så lite religiös är jag kanske...) men genom mitt liv och mitt jobb så kan jag omsätta detta till så många situationer så de har verkligen fått betydelse för mig.... 
Just nu försöker jag leka och lära i massor för jag vill ju må bra Känna tro och hopp för livet och kärleken så jag känner mig trygg i hela mig...
men jag vill också kunna genom detta och ansandet/omsorgen för de mina känna få dem att känna denna trygghet tillsammans med mig. Där har jag mycket att lära mig själv på vägen.
Genom mitt barnasinne och mitt vuxenskap.
 
Sen tror jag...  med tanke på hur trött jag blir och är att jag inte riktigt är riktigt så hel än att orka leka så mycket i livet ännu men glädjen att känna att jag lever är så stor så jag glömmer det.
 
 
Jag vill inte att någon ska känna sig utpekad i detta bubbel på ett negativt sätt... det är ju jag som valt att känna och tänka och bete mig som jag gjort... och gör... som inte mått bra... och inte mår helt bra... men trivs en hel massa med livet

Allt jag som jag gjort i mitt liv är jag inte stolt över men vissa saker har varit lika viktigt om att andas... Virginia Hendersson en annan omvårdnadsteoritiker... säger att det är viktigt med att andas bland annat... Hon har en behovsteori där andas är nummer ett...
 
Vissa saker är jag sjukt stolt över. Där på plats nummer ett #1 är mina Älskade ungar <3 och dessa hade jag faktiskt inte kunnat skapa ensam.
 
 
 
Att blotta sig själv... en läskig lek
(efterord..)
 
Hoppas mitt bubblande inte tröttat ut er... 

Jag kan berätta att jag tröttat ut mig själv... försummat massa att göra på måste listan.. många timmar har det taget.... totalt en hel arbetsdag... faktiskt...men skönt att få tänka till och fundera...
Jag tror jag lärt mig mycket på min resa att skriva och revidera och formulera detta blogginlägg... Så även om ingen läser, kommenterar, berörs, klickar på "hjärtat att man gillar" inne på bloggen så har det ändå gett mig mycket och det är ju det som är viktigast...

Jag hoppas att jag lyckats sortera in kaoset jag skrev först till ett bra flyt och inte för mycket upprepningar...

Många timmar har det taget.... totalt en hel arbetsdag... faktiskt... Blir nog varken känd och får dansa i Let´s Dance... måste ju ha mera tid för detta då... får nog bli lite effektivare... intressantare... och genomtänktare...

Jag funderar på att inte klicka publicera... för på något sätt känns det som jag blottar mig lite för mycket... kanske sådana  här tankar borde publiceras under anonyma bloggnamn...?
Men det är ju vuxet att stå för sina tankar och sitt liv oxå.

....Nov-Ella... Funder-Ella
 
Hoppas jag inte helt vuxen utan en perfekt blandning av barnasinne och vuxenhet <3 
 
Tack alla mina vänner för ni finns och stöttar och peppar mig.
 

<3 Älskade systrar <3  Älskade föräldrar <3 Älskade familj <3 Älskade vänner <3 Älskade ungar <3 
 
(Skulle vilja ha en video med i denna oxå... när Petra och jag leker för fullt... åker rutchkana... :-) men måste på något vis skapa ett Youtube konto då...)
 
SÅ nu gjorde jag det iallafall Publicerade... 
#1 - Anonym

Vad kan vara mer vuxet än att sätta sig ner och skriva av sig sina tankar, sina funderingar, ge sig själv den tiden det behövs, för att sätta allt bubbel på pränt. Älskar dig älskade storasyster, tror vi båda måste stanna upp och våga tankarna komma och gå. Kram bästaste du från mellis

Svar: Älskade Mellis <3Nej det kändes som det kanske var lite vuxet att göra det men läskigt.
Älskar dig oxå.
Så bra att bolla sin hjärna ibland och inte låta hjärncellerna och hjärn spökena bara tjata därinne. Utan ge dom en redig Berg och Dalbana ibland.
Nu har jag fått upp några fler bilder än när du var inne skulle jag tro :-)
KRAMAAAR
Ingela

#2 - Anonym

Älskar dig

Svar: <3
Ingela

#3 - Anonym

♡.. Solfjäder finns..för avhämtning. .

Svar: Tack ;-) vad du är rar och omtänksam. Kanske lite dans i samma veva? Hoppas du hade en superskön vistelse in Spain. KRAMAR och TACK igen.
Ingela