Älskade barn <3 ....man FÅR inte barn...

Mina älskade barn <3
 
 
Att FÅ barn
Livet är allt bra märkligt. När jag var i tonåren sisådär runt 16-17 så tänkte jag att mina föräldrar var unga föräldrar och det skulle jag oxå bli. Mamma var 17,5 när jag föddes, pappa nyss fyllda 20 år.
Fast jag hade inga planer på att skaffa barn så ung då men skulle det bli, så skulle det ju vara så... men 25 var nog en bra ålder tänkte jag.

När sedan tanken var att nu kan vi skaffa barn ja då tog det sig inte som vi tänkte. 

Till slut så blev det en liten tjej....
Made in Thailand och som jag ville kalla för Pippi. 
Jag var säker på att hon var tillverkad på Koh PhiPhi så vad hade passat bättre?
Eller Pippi som andra namn med en tatuering under foten "made in Thailand  <3
 
varför inte en tattuering här under ;-)
 
....Möjligen kanske tillverkad på Ao Nang men tror inte det. Jag stod ju på huvudet på PhiPhi så inget onödigt skulle rinna ut...  hehe... berätta inte det för mina barn 

Det fick jag nu inte... kalla henne Pippi...om jag inte kan övertala henne att byta namn och tattuera sig...

Om vi skulle få en son så visste vi att han skulle heta Pontus.
Pontus var bestämt av pappa T långt innan han blev produktiv.
Han skulle ha en son som heter Pontus punkt slut...
Andra namnen skulle vara Per och Emil var vi också överens om.

Så varför inte ett Astrid Lingren namn på flickan då.... Emil är ju Astrid Lindgren namn...
 
Om inte Pippi så Madicken..? 
Nähä inte godkänt heller ;-). men i fantasin heter hon Pippi Linnéa Maria "Made in Thailand" Olsson  <3 Hihi

Linnéa var vi definitivt överens om... som tilltalsnamn.
Gällde bara att föda före svägerskan...  för först till kvarn gällde ...
De hann först... med 6 dagar... 18 september... men Joel passade inte så bra att heta Linnéa.
Så 24:e september föddes Linnéa.
 
 
 
 
När Linnéa hade kommit till världen så bestämde jag mig att jag ALDRIG skulle säga att man fått barn... inte gratulera någon för att de FÅTT barn..

Ingen av mina barn har jag fått...  verkligen inte... Utan kämpat mig till...
 
Tillverkningen av Linnéa tog ju lite tid,  även om Pontus blev till i ett obekvakat ögonblick helt utan "förtanke"... ammade ju...  och började plötsligt störa mig på männsiskor och kräkas.... kände igen symtomen....
 
Dessa kom i början av september 1998.

Linnea inte fyllda ett år än stod bredvid mig på toaletten och härmade mig när jag kräktes... och när jag cyklade och höll på att kräkas av lukter vi cyklade förbi... då hörde jag hennes ulkningar härmandes där bak från barnsadeln <3

"made at the swedish west coast while grandpa was snoring i the room brevid" kanske jag ska tattuera in under hans ena fot... den är så lång storlek 48 så det får plats ;-) <3
 
Linnea försökte komma ut i ca 48 timmar innan det blev akut snitt...  men innan snittet var jag rätt hysterisk... minns jag skrek rakt ut "JAG FÅR EN SKITUNGE" !!!! Helt säker på att hon skulle komma "per rectum" smärtorna är var värst där... sedan gick det iaf bra med en hel del hoper hysteriska mamma och amningshormoner...  Stackars pappa T och BB personal... 
 
 


Pontus däremot... tillverkades i ett jehu som tidigare skrivets... han kom ut planerat med kejsarsnitt... en helt lugn och cool mamma utan den minsta stress... eller oro... jag hade ju redan blivet snittad dessutom hade jag ju varit med på flera kejsarsnitt under min praktik till sjuksköterska. 
Visste hur det skulle gå till och var så nyfiken på denna krabat.
 
Jag var inte ens orolig att han kanske skulle bli sjuk...
Jag minns när jag lämnade Linnéa på morgonen hos vår kompis Anna  att hon sa
-Jag kommer och tittar på pojken i eftermiddag
- OM vi inte är i Örebro då... svarade jag...
-Örebro? undrade Anna
-Ja ingen av våra vänners barn har ju blivet sjuka så nån måste ju bli den första så varför inte mitt? svarade jag... och hur rätt hade jag inte?
 
11.20 föddes han 
 
 
 
Jag fick VIP plats på IVA (jag hade jobbat där och var känd där) innan spinalen hade släppt Bromage 3 bilateralt så åkte han ambulans till USÖ för han mådde inget bra, slutade andas.

Innan det hade en av mina numera kollegor Anette förklarat för barnmorskan att det här barnet mår inte bra... Det tar jag inte ansvar för... Ni får ta med honom tillbaka till förlossningen...
Jag kände likadant... ljusblå och med indragningar i bröstkorgen samt ist för att söka mitt bröst tryckte han sig nästan bort istället. Efteråt är jag så TACKSAM för detta<3
 
 
(Jag och Anette 19,5 år senare)


Före larmet om andningsstopp gick sa narkosläkaren till mig när Pontus var tillbaka påförlossningen med pappa.
-Han mår inte bra... om det vore mitt barn skulle jag nog vilja att de tittade på honom i Örebro...
Om du Kurt känner så så kör dit honom...

DÅ kom larmet

Han slutade andas... men de fick fart på honom

15 min körde ambulansen dit på och det var den gamla vägen...E18...  Karlskoga Örebro
Samma narkosläkare (en trygg arbetskamrat) som åkte med och hade hand om Pontus upprepade om och om efteråt till mig.. Jag trodde han dog vid Adolfsberg men jag slog och slog på honom... så han kom igång  och kom igång

Pappa T som åkte egen bil och trodde att allt var kört när ingen ambulans kom ifatt (hur fort körde han...? ) Han blev ifattkörd på motorvägen och sen hann han inte med...

Tänk om mormor vetat att det var hennes barnbarn det ropades ut på radion om... när hon hörde att en brådskande ambulanstransport var på väg från Karlskoga till Örebro så lämna fri väg... 

Omogna lugor blev den slutliga diagnosen IRDS... 

Jag snittades med honom i v 37 men han var så stor i tillväxtkurvan... 51 cm lång och 4040g...och sjukast på hela neonatal... 
Slangar och sonder och övervakning överallt...
Plingande larm ochmassor av undersöknngar.
Gossen Otter Olsson
 
 
Den 16:e hade pappaT gett honom hans namn Pontus.
 
Jag hade innan detta drömt flera gånger att jag hade alla gynläkarna på ett podie i föreläsningssalen och hade debatt med dem att det inte skulle gå att snitta v 37... det var för tidigt... men de var alla övertygande om att han var så stor och mogen... 

(Liknande drömmar hade jag med Linnéa att jag var på förslossningen sen blev allt svart tills de presenterade mig för henne i en tändsticksask... INGEN berättade för mig HUR förlossningen gått till... 
I drömmen var den ett svart hål från vrkarna tills hon låg där i tändstickasken... I verkligheten som sagt så vart det kejsarsnitt)

12 dagar blev det sjukhusvård totalt...
 
Efter 3 dygn skulle allt vända sade de läkare och sjuksköterskor... om det var vad de nu kallade tillståndet för...
Jag stod vid kuvösen kl 11.21 och räknade sekundrerna tio nio åtta...noll... till 11.22 men han var lika dålig ändå... Min "huspräst" sjukhusprästen på Karslkoga lasarett satt redo för nöddop och svärmor hade klänningen struken.
 
(Bilderna stämmer inte riktigt med rätta dagar detta är nog första gången jag träffar honom när jag oxå fått åka till Örebro med egen ambulans)
 
Pontus adningfrekvens var mer än 100, han låg på mage och bara flämtade med rumpan i vädret... rörde inte en fena.... han hade fullt upp att andas...och det skrek i kuvösen och i hans parametrar så fort man öppnadeluckan...för att känna på honom... Syrgasen var uppskruvad MAX påkuvösen och han hade en extra tratt med O2 framför näsan.

På kvällen sa jag till en läkare
-intuberar ni honom inte nu så gör jag det själv... han dör ju!
Jag har aldrig intuberat och definitivt inte ett barn men han dör ju i vilket fall! Han behöver hjälp att ventileras... i respirator...
-Jag vet, sa läkaren, vänta lite...  jag är tillbaka om 10min...
 
Efter 10  min var han tillbaka med sin bakjour och de satte på honom en mask /grimma över näsan och sedan kopplade till en apparat/CPAP som hjälpte honom att blåsa in luft i lungorna och ge ett motsånd i utandningen (ungefär som att andas i rejälmotvind på en fjälltopp) öppna upp lungblåsorna och hålla dem öppna.... trycka bort vätska / svullnad ur lungvävnaden...
I 24 timmar rörde han inte en fena bara låg där och andades med detta stöd... 

Efter ytterligare 2 dygn fick vi ta ut honom ur kuvösen första gången men med syrgas fortfarande...
Underbar känsla
 
Den lilla storasystern fick komma och träffa honom på Neonatal men farfar, farmor, mormor och morfar fick bara kika genom ett fönster.
 
 
 
Nån dag senare fick även pappa T och Stora syster träffa Pontus utan kuvös.
 

En vecka senare åkte vi hem till Karlskoga igen <3

Vilket mottagande av alla underbara människor på avdelning Q. De väntade med vår fina bricka mm

Så som sagt inte ett barn har jag fått... utan verkligen kämpat för.

 Ung förälder
Märkligt ändå... jag känner mig som en ung förälder iallafall fast jag inte var max 25 när jag blev mamma.
 
Jag hade ju inte tid när jag var max 25...
 
Då skulle jag ju ha kul och plugga och dessutom var jag ju tvungen att vara gift också. Så allt detta hann jag med.
 
 
Tänk vad tiden går fort <3
Nu funderar jag på känsan av att barnen blir stora och växer förbi i längd och kommer ifatt i ålder.
Ännu har jag två tonåringar men båda är nu myndiga.
 
 
 
Pontus har precis taget körkort och Linnéa har kommit in på Folkuniversitetet, Fotoskolan Stockholm och ska läsa bildbehandling i 2,5 år. 
 
 
 
Känslor att vara förälder 

Det är en sådan otäck känsla att vara förälder... men så spännande också...
Som ingen berättade om innan man blev förälder.

Rädsla att vara otillräcklig och att de inte ska förstå hur mycket man älskar dem och vill göra allt man kan för dem.
ÄVen om det innebär att de måste göra vissa saker sjölv för att det är en väg i lärandet.

Rädslan att veta att man faktiskt ger dem den kärlek... all den kärlek som de behöver för att växa... Eller den kärlek man tror de behöver och man hoppas är den man ger, den och att den är tillräcklig.

Hur vet man att man gjort det rätt...?
Att de kommer leva vidare med den känslan att mamma älskade mig och att de faktiskt kan sätta ord på vad som isåfall gjort och fått dem känna och att de känner att jag funnits där även om jag också varit tvungen att göra saker som gjort att jag som människa också växt och orkat vara mamma. 
 
Att trots mammans brister ha med sig en känsla att de är betydelsefulla och viktiga för mig som mamma och för dem själva i sin relation till sig själva och till andra.
 
Jag minns när Linnea var liten och jag tyckte att hon hade en gnista i sina ögon ett konstant glittrande av glädje, funderingar, idéer, bus och utforskning.
 
Så en dag så upplevde jag att det försvann så småningom inte helt men fanns inte där alltid.
 
Då tänkte jag att NEJ vad har jag GJORT?
 
Hon har tappat bort en glimt i ögat.
Har jag missat något i mitt mammaskap?
Vart gjorde jag fel?
Nu tänker jag att det nog faktiskt var en utveckling... en mognad hos det lilla barnet som kanske motsvarar insikten hos oss vuxna att livet inte alltid leker utan har fullt med andra sidor också men på ett barns vis... jag vet inte men funderade så då... och nu...

Eller hennes första tårar...  
Tårar pga av "omständigheter" inte tårar som ett barn gråter för de är trötta hungriga osv
Då slickade i mig hennes tårar...

Men de tårarna och den gråten när de skulle sticka henne för PKU testet... Hur hon grät och grät ochingen annan fick henne lugn... så la de henne i min famn och hon blev tyst <3

Hon har testat mitt tålamod med sitt humör... många gånger... En tjej som har skinn på näsan och var av och till riktigt själdestrukitv i sina frustrationer redan som liten bebis. OJ vad jag bar förvivlad då... Jag ville ju inte hon skulle vara så... Idag kan jag fortfarande se tendenserna men också se vad hon lärt sig av dem genom åren.

När pappa T ibland stod där med irritation över hennes envishet... så log jag bara i bakgrunden... HENNE kommer ingen sätta sig på... Eller när hon spände ögonen i narkossköterskan som  skulle söva henne för att en popcornskärna skulle plockas ur djupaste djupet i hennes näsa.... Då sa narkosköterskan till mig... Den där du... i tonåren <3
 
 
 
Lille lillebrodern har inte samma tendenser till humör som henne. Han visar det på annat sätt  men inget av deras sätt är lätta att hantera som mamma.

Men när han någongång (mycket sällan) var arg och vrång kunde han få ligga på golvet och vara det utan att jag blev det minsta stressad arg och vrång och utan att alls få igång mina frustrationer...
Jag bara log och tittade på honom... Var arg du...  För det kunde varit så att du aldrig mera gråtet... Där i Adolfsberg...  
 
 


Älskade ungar...  vad ni betyder för mig <3
 


Lena Book    •  

Tack Ingella för din fina berättelse blev tårögd och även glad har jag glömt detta tänkte jag när du fick barnen ? Har inget minne av all denna dramatik du blev med om,🤔 nu vet jag i alla fall, och du skönt att allt gått så bra / kram din vän Lena.

Svar: Tack för du svarat här 😊
Jag tror till och med du jobbade den dagen Pontus kom till världen ❤️
Visst är det skönt 🙏🏼🍀
BubbElla/Ingela

Anonym    •  

Hej Ingela
Ett sidospår som författare vore kanske på plats.
Verkar som om när man blir en gammal gubbe blir man lite gråtmild eller är det skräp i ögat??
Hör det inte till föräldraskapet att alltid oroa sig över barnen, Gud ska veta att vi har och gör det, att de ska landa och hitta sin plats och grej.

Svar: Tack för svaret och dina funderingar 💙

😊 Linnea brukar säga mamma skriv en bok ist...
Tycker bloggandet är en bra början...
Skräp i ögat... tror jag oxå kanske... Fast på Facebook verkar många fått det.

Ja det där ingår nog i föräldraskapet att oroa sig men i "barnskapet" ingår oxå att oroa dig för din förälder dessutom 💕
Linnea har oroat sig för mig och jag för mina...
BubbElla/Ingela










Kom ihåg mig?