Att välja spår…

Eller att välja väg…

 

Det är inte så lätt alltid särskilt inte när spåren delar sig.

 

Sen är ju frågan när man ska välja spår? Vissa följer direkt och andra behöver mera tid.

 

Andra vet att de är på rätt spår medan andra tvekar, Andra kanske tröttnar på det spår de valt.

 

Ibland tar liksom spåret slut… 

 

Vissa spår tar bara slut utan förvarning men andra med en liten varning, eller rätt stor i detta fallet innan…

 

 

 

Någon verkar ha satt sig ner här och funderar på vad eller vart denne någon ska göra eller ta vägen nu när spåret bara upphörde…

 

För där står en uppfälld stol precis där.

 

Ibland går vägen bara runt runt runt…

 

 …man liksom går och går utan att komma till dörren.

Det har jag gjort i mitt tidigare liv… 

I mitt fall blev spåret djupare och djupare.

Beteendevetaren sa till mig

- kom upp ur diket Ingela! där finns blommor… JA! men uppe ifrån vägkanten ser du dem och många fler mycket bättre. En helt annan vy över livet.

Så småningom kravlade jag mig upp ur diket men det tog tid att våga njuta av utsikten och se.

 

Ibland är vägen avspärrad fast den fortsätter. Ska man vända då?

Eller ska man krypa under…? gå bredvid?

 

Jag kröp under för där var så isigt vid sidorna och jag ville framåt.

Jag vet ju att den vägen är en väg hem för mig så valet var lätt.

Iofs hade flera vägval där lett mig hemåt.

 

Men jag hade ett mål längre fram… ett foto jag ville ta.

 

 

Den här vägen, åt det hållet, är bort från hem. Men hem till min son, när han väl renoverat klart och flyttar.

Så vacker väg efter kanalen oavsett årstid.

Går jag efter den vägenefter kanalen så kommer jag så småningom… efter 1km… hit ❣️

 

Min sons lägenhet ❤️ i Rosendal

 

 

När man väljer olika vägar kan de ju vara olika besvärliga men oftast beror det ju oxå vilket hjälpmedel du använt dig för att ta sig fram på just den vägen eller spåret.

 

En del stigar har broar. Som kan vara halkiga vid dåligt väder. Men med medvetenhet så går även det.

 

 

 

 

Här är det liksom tvärstopp…

Men med en machete eller röjsåg kanske ändå möjligt?  Snart finns där en bro bakom denna skylten.

 

 

 

 

Det hjälper oxå att välja rätt transport/färdmedel fotbeklädnad osv för just den vägen….

 

Då kan man behöva planera eller fundera

 

 

 

 

Ibland undrar jag om jag ska byta spår…

 

Så många kollegor gör det just nu.

 

De sadlar om till öppenvård i form av kommun elelr vårdcentral. Skola… Till arbetstider som raka veckor, måndag-fredag dagtid.

 

Tänk om jag skulle göra det?

Så mycket obekvämersättning som skulle gå förlorad men det kanske lediga helger är värt?

Samtidigt uppskattar jag mina lediga vardagar… min veckoarbetstidsförkortning pga att jag jobbar helger och nätter.

 

Jag hatar att städa och tvätta på helger. Ledig helg ska vara LEDIG! då ska det njutas av livet på olika sätt. 

Liksom jagvtycket att helgkvällar ska kännas som helgkvällar med god mat och mys.

 

 

Men vad vill jag? Med spårvalet?

Följa mitt utstakade?

Jag trivs ju på mitt jobb.

 

Jag började här på IVA i Karlskoga i maj 1987 som sommarvikarierande undersköterska.

Ett halv år efter jag slutat vårdlinjen.

sen blev jag kvar.

Började plugga till sjuksköterska —93 och blev färdig -96.

Min sista sommar jag jobbade som uska på IVA var -95.

 

Sen var det jobb och mammaledighet tills jag -03 började plugga till specialistsjuksköterska med inriktning intensivvård. 

Augusti -04 började jag på IVA igen som IVA syrra.

Jag lär mig fortfarande saker men kanske inte varje arbetspass längre.

Senast häromnatten ramlade en polett ner när det gäller dialysen, CVVHD.

 

Innan Corona kom hade jag seriösa funderingar på att sadla om. Centraliseringen och en enda stor ANIVA klinik i regionen utspridd på 3 sjukhus. Kändes underligt.

 

 

Patienter kunde köras fram och tillbaka mellan sjukhusen med ambulanser och snhöriga fick långa vägar för möjligheten att besöka. Så har det fortsatt under Corona och även nu.

Men detta är ju för att rätt patient ska få den vårdnivå som den behöver.

 

Antalet IVA patienter minskade hos oss innan Corona. De var inte lika intensivt sjuka som förut.

Trauman och stor kirurgi centraliserades till Universitetssjukhuset.

 

Det började bli tråkigt på jobbet. De pendlande läkarna från Örebro trivdes hos oss men samtidigt fick vi inte visa vad vi gick för så ofta som vi ville.

 

Så kom Corona!!! Hemska sketna virus.

MEN det verkligen lyfte min arbetsglädje.

Vi fick patienter vi inte hade en ANING om hur vi skulle behandla.

De reagerade inte alls som "vanliga patienter". Utan det var alltid en spännande vårdsituation att tolka och lära sig av.

 

Vi fick nya apparater, en del hade vi innan men hade inte så stora behov. Utan mera sällanhändelser. Nu under COVID och även fortfarande så fick vi mer och mer rutin i användningen.

Vi lärde oss saker varje dag.

 

Vi lärde känna nya arbetskamrater både från vår egen anestesienhet, operationsenhet, andra avdelningars personal som kom och jobbade hos oss.

Vi fick en annan förståelse för varandras arbetsuppgifter.

Anestesiläkarna blev fler och fler som kom till oss pendlandes över kilsbergen.

De såg att vi även kunde det vi gjorde, vi jobbade, vi lärde  och kämpade.

De såg att vi alltid hade ett härligt klimat på

Vår avdelning och så mycket beröm vi fick av dem och av anhöriga och överlevande patienter. Energin flödade i kroppen och jag tycker att vi allesammans växte som individer och som grupp.

 

Utan Corona hade jag nog slutat nu. Men Corona gav mitt valda spår många möjligheter och lärdomar.

Jag anpassade mig och mitt färdmedel till det spåret och trivdes. Trots sjukt mycket jobbande och tragedier så gladdes jag varje dag. 

 

Nu trivs jag ju fortfarande.  MEN om jag tänker mig ytterligare 12 år framåt i livet… som 66 åring då… 2034… närmpensionen knackat eller knackar på dörren…  30 År som IVA syrra… 50 år sen jag satte min fot på mitt gymnasieval Vårdlinjen (för att sannolikt bli barnmorska… vilket jag inte blev eller kommer att bli).

 

Skulle jag känna mig nöjd med att ha jobbat sedan 87… med detta?

Men med 9 år  (95 —>04) bortavaro från intensivvård men som sjuksköterska på samma sjukhus…

 

Eller är det nu det är dags att testa nya vägar?

 

Frågan är ju oxå… när mitt mamboskap är klart och jag ska fortsätta vara särbo… helgbo… eller sambo?

 

Vem ska isf flytta jag eller Magnus? Till dit nån av oss bor nu? Eller något nytt gemensamt? Vart isf?

Och jobbet/jobben?

 

OM jag ska jobba raka veckor och kanske vara sambo med "rakaveckor" arbetare som Magnus… 

HUR skulle jag vara som sambo??? Känns som jag blir en irritant sambo… även om jag är en kör sambo.

När man har ALL ledig tid tillsammans? Ingen ensam tid att pilla naveln vid frukostkaffet… strunta i disken i flera dagar… osv… blir det inte för mycket gemensam tid? 

Läskigt känns det just nu.

 

Jag som har så mycket behov av egentid.

Som jag haft i hela mitt liv. (Eller inte när barnen var små för då var de ju hemma på lediga förmiddagar och dagar. Men sen igen när skolan började.

Vardags förmiddagar när jag ska jobba kväll  och hela dagar när jag ska jobba helg eller har jobbat helg.

Den person jag levt med har ju istället haft egentid när jag varit på jobbet. Kvällar och helger.

 

Istället ska allt jag gör dessa lediga dagar på helger eller kvällar. 

Men iofs är man ju två som hjälps åt och man får mer gemensam tid…

All  gemensam tid man nu tappar bort… med sin nära och kära…  för nej men jag jobbar den helgen… man förlorar ju nästan varannan helg av sitt liv tillsammans. Eller två och en halv av fem.

 

Golfäventyr, dansäventyr, familjeaktiviteter, familjetraditioner, roligheter som hela tiden ska anpassas eller missas för att man jobbar helger och storhelger.

Och gjort sedan jag började plugga till undersköterska och sommarjobbade redan sedan sommaren 85.

 

Nu när man när jag liksom är i livets sista halva kanske man ska prioritera annorlunda? Få en tid mer gemensam med sin kära och sina nära. Medan kroppen inte protesterar helt  heller?

 

Skulle vi fortsätta som särbosar så känns det av och till ännu mera viktigt att ha mera lediga helger tillsammans.  När man nu har så ca 30-50 minuter beroende på väglag (och chaufför) att åka så åker man inte så ofta för några timmar en kväll.

 

På jobbet lägger vi vårt schema med motsvarande 10 helgpass på 10 veckor. Då räknas inte storhelger som inträffar under veckorna som helgpass utan kommer utöver.

 

Alltså har vi ca 52 helgpass per år.

 

Om jag jobbar 12 år till. Så innebär det 624 helgpass (+ storhelger dock inte alla)…

Sen faller ju faktiskt 4, 5 kanske 8 per år bort då man har semester… 

 

Det är många fredagkvällar, lördagar och söndagar som inte kan tillbringas och gemensamt med sin partner eller familj kan hitta på något med. 

 

Istället har jag ju iofs dessa 624 dagarna ledigt mitt i veckan… och spendera egentid på.

 

(Hm nu törs jag inte ens räkna på hur många helgpass  jag jobbat om man tänker från maj 87… många år med fler schemaplanderade helgpass jämfört med nu och alla extra pass amn gjort… men räknar 52 per år… 35 år… 1820 stycken) 

 

Jag har ett luftigare schema pga veckoarbetsidsförkortningen ca 34,5 timmar.

 

Och en lön med obekväm ersättning (som iofs inte på långa vägar kan mäta sig med handels ersättning) och som gör skillnad när man inte får  sådan på lönen efter tex semester osv.

 

 

Hm… ja det tål att funderas på… det där spåret…  ska spårbyte ske eller ska jag fortsätta på detta spåret?

 

 

Törs jag byta spår? Känns som det kan bli rätt rörigt…? Vilket isf?

 

 

Är det dax att dra i växeln..?

 

 

Ska man titta för mycket i backspegeln?

 

Jag skulle även kunna bli lite biblisk igen.

Herren leder oss på rättan väg… säger han.

Den som vandrar i mörker ska finna ett ljus.

 

Men ännu undrar jag… vad ska jag bli när jag blir stor… om jag ska byta väg..? 

 

Så ska man ju skriva personligt brev, CV, referenser, betyg och legitimation osv.

Jag har knappt sökt ett jobb i hela mitt liv  utan blivet handplockad till de olika tjänsterna.

 

Hm… 

 

Jag pratade med en sjuksköterska och anhörig i den norra länsdelen för ca 2 månader sen.

VARFÖR har vi inte dessa fördelarna i den norra länsdelen???

Hon efterlyste PICC-line i palliativa hemvården i deras område.

Kanske jag ska övertyga regionen att de behöver mig och min PICC-line verksamhet även på Lindesberg lasarett? Göra en fusion av intensivvård o h PICC-line?

Jobba några dagar i veckan på varje ställe?

 

Eller kanske vårdcentral i norra länsdelen med uppstart av PICC-line verksamhet? Jag har sett en tjänst som lät tilltalande .

 

Hm…?

 

Vad tycker du?

 

Kanske jag oxå behöver sätta mig vid en spår/väg/järnvägsknut och fundera?

 

 

Påminnelse:

Klicka gärna på hjärtat ❤️ nedanför.

Tyck även gärna till i kommentarsfältet här

På bloggen.

 

Tack för du "läst mina tankar" ända hit 🙏🏼