I staden ovan molnen ❤️
Om saknaden av de våra… de som bor i staden ovan molnen. De som vi anropar i himlen och som bor i våra hjärtan ❤️
Om oss som önskar att de svarar jorden ❤️
(Bild från Linnéas Instagram)
Som jag bara vill "fulgråta" när jag lyssnar på denna ❤️
Så många själar som finns i staden ovan molnen och som lyssnar till den orkester som Marie beskriver.
( från Linnéas Instagram händelse)
När de övergår till crescendot i slutet av låten. Dåvill jag bara släppa ut alla känslorna på en och samma gång.
Ändå sitter jag här på min IKEA pall, alldeles ensam hemma i köket, och biter ihop om alla känslorna.
Men snor och tårar rinner iaf. Det får dem.
Lukten från ugnen som värmer med såpa tränger igenom snoret.
Så många onödiga själar där uppe i himlen alldeles för tidigt, om de bara lyckats fångas upp i tid. Själar som saknas på jorden.
De som valt själva att avsluta sina liv, men även andra som av olika anledningar, helt naturliga som ålderdom eller sjukdom flyttat till staden ovan molnen.
Jag saknar många av de mina här på jorden.
Mamma och lillasyster Maria, morfar och mormor, farmor, farfar, gammelmormor och hennes härliga skratt. Magnus pappa m fl.
De sitter där uppe och lyssnar på orkestern i himlen (och hör när vi anropar himlen) deltar i gemenskapen och nynnar med. Det är jag helt säker på ❤️.
Kanske morfar sjunger "vi äro små humlor vi" och steker plättar till de små barnen. Mormor bakar bullar. Gösta sjunger om igelkottaskinnet, Farfar drar en sång på älvdalska? Farmor gör sina goda pannbiffar och gör köttbullesmörgåsar. Mamma
sitter och tindrar mot Elvis. Magnus pappa blåbärskungen bjuder på färska blåbär som efterrätt och kanske bjuder upp min mamma till en dans av någons tolkning av Matz Rogers.
Kanske farfar önskar att vi kunde ta en vals där jag står på hans fötter och följer till "vad jag drömt om dig" 🎵
Många tankar går iaf för mig till de som valt att ta sina liv. De som lämnat vänner och familj kvar i känslan av otillräcklighet.
Eller kanske mest går tankarna till dessa anhöriga.
De anhöriga som vetat eller anat vad som rört sig där inne, i det svarta, och gjort allt de fått möjlighet till och kanske bjudets in till, men inte heller fått möjlighet att hjälpa hela vägen dit de behövt och
kanske ändå inte trott på att det faktiskt var på riktigt.
Att tankarna om att ta sitt liv verkligen var allvarliga eller att de inte uttalats när livsglädjen ändå strålar… där… mitt i livet.
Den otillräcklighet som dessa anhöriga, som lämnats kvar, står med… vad kunde jag gjort annorlunda? Hur kunde jag räckt till bättre?
De som aldrig ens vetat utan aldrig fått se det svarta, inuti, utan bara det ljusa på utsidan. Som helt ovetandes lämnats utan möjligheter till stöd och hjälp.
Till de som kämpat och kämpat med anhöriga, som åkt in och ut på sjukhus, med försök på försök att avsluta sitt liv eller ropat på hjälp.
De anhöriga som står med förtvivlan, frustration och hopplöshetskänslan i kroppen. När ingen dag kan vara en trygg dag…. för när kommer samtalet?
Enda gången en del anhöriga kan sova tryggt är när de vet att tex deras dotter eller son, ligger hos oss på IVA övervakade och överlevande, efter ett tablett intag. Även om smärtan över tilltaget finns där, så kan de ändå äntligen få sova, för
då vet de att nu har vi koll på deras älskade anhörig.
Så många anhöriga som med all säkerhet slitets i känslan av otillräckligheten och i orkeslösa sköra stunder tänker:
- men gör det då!!! på riktigt!!! För jag orkar inte oroa mig mer! Jag behöver lugn nu för att orka!! Ta hand om alla andra som oxå behöver mig och jag själv!
Allt dåligt samvete för dessa förtvivlade tankar som inte alls är konstigt att tänka, men som man ångrar när verkligheten knackar på dörren… det hände faktiskt på riktigt 😨
Jag har själv tänkt så när mamma i sitt destruktiva livsval tyckte synd om sig själv. Jag var trött på henne och hennes val. När hon vägrade lyssna på våra uttryck för att hon skulle göra det valet, valet vi önskade som gav oss
vår mamma, mormor och äkta fru tillbaka.
Så många människor genom åren jag tatt hand om och fortfarande kommer att hand om som skriket på hjälp med sina tabletter. Vissa återkommande om och om igen, som nu inte kommer, som jag undrar var är de nu?
Har äntligen livet och psykiatrin lyckats hjälpa dem? Eller är de där uppe i himlen? I staden ovan molnen? Lyssnar eller deltar i orkestern?
Är även dessa själars tårar inblandad i regndropparna? Regndropparna som Linus Ida beskriver är Guds änglars tårar? Men jag vill tro att de är tillfreds, efter sitt val och allt det svarta är borta ur deras själar och de istället värmer
oss och strålar mot oss igenom gliporna mellan molnen ❤️
Ni fattas jorden ❤️
Jag sa till min dotter Linnéa när hennes och Adams älskade vän tog livet av sig, att de får inte fundera mer på om de gjorde rätt eller kunnat göra mer.
De måste respektera hans val och ta hand om de minnen de har tillsammans. Vårda dem och låta Patrik leva vidare med dem via minnena.
Självklart sörja. Alla de samtal de hade haft om allt. Känslan av att deras trio nu blev två.
När Linnéa och Adam blev ett par så
blev Adam och Patriks vänskapsduo till tresamhets vänskap… men nu blev trion till två igen 💔
Låt han finnas kvar där prata med han även om han inte svarar så kanske han lyssnar.
(Linnéas Instagram bilder)
Nu i lördags, vid TV’n och "så mycket bättre" så slet så många känslor tag i mig igen och jag tänkte så på Linnéa och på Adam
Deras vän Patrik, som var ett ljus i deras kompiskrets, en vän med ljus, idéer och fester, men ändå med så mycket svart inuti.
Så otillräcklig jag kände mig som mamma till hans vän, min dotter, när hon ringde och sa:
-Mamma idag är ingen bra dag i Säffle…
Osv hur hon berättade om allt som hon var med om denna dag när hon gick hem till honom när inte vännerna fick kontakt med honom. När han inte öppnade och hon hörde mobilsignalen där inne från sig egen påringning. När hon berättade om allt som hände
därefter.
Hur otillräckliga måste inte de känna sig då, vännerna och familjen.
Jag tänker även på Linnéa och hennes vänner, vänner i flera sammanhang . Så många de tillsammans har förlorat och sorgen de fått gått och samtidigt stöttat varandra igenom genom olyckor, sjukdom och egna val och de har inte
ens fyllt 25 dessa unga vuxna.
Alla Dessa själar deltar i festen där ovan molnen och ser ner till oss och skålar till oss här på jorden ❤️
När vi anropar himlen och de anropar jorden då möts våra själar i hjärtat även om vi inte hör orden ❤️
Kanske vi upplever att vi då ser eller skymtar vår saknade ❤️.
Kanske denne saknade bara är en vindpust eller just gömt någor som vi måste leta efter?
(Från Linnéas Instagramhändelse)
Jag minns så väl när jag var litenoch de vixnade pratade om begravning och musik. De pratade om att de hade hört om en stad ovan molnen. Och om rosor som aldrig dör. Jag tänkte en stad ovan molnen…? En stad i himlen… där rosor aldrig
dör… det lät så fint.
Jag var liten så jag minns inte helt men det kan vara när min lilla syster Maria dog eller gammelmormor så i 5-7 års åldern.
När jag sedan deltog i en begravning och hörde denna sången.
"Jag har hört om en stad ovan molnen"
Jag minns så väl morfars begravning när vi alla hans barnbarn helt kädda i vitt var med.
Någon sa ni är som änglar allihopa och jag tänkte att morfar var i den staden ovan molnen och vi var hans änglar på jorden.
Nu knöt Marie ihop det med sin tolkning av Avicii och Daniel Adams-Rays låt.
❤️❤️❤️
Senare hörde jag även sången "där rosor aldrig dör" och förstod att det de pratat om när jag var liten var sånger. Som jag i min söndagsskoletro och fantasi knöt ihop.
Jag tänker, att alla dessa närstående som nu är själar, är dessa rosor som aldrig dör, i staden ovan molnen..
Nu delar jag inte den sången för jag hittade ingen tolkning av denna sången som passar min musiksmak.
Sköt om er och era vänner ❤️
( klicka gärna på hjärtat ❤️⬇️
kanske uttryck dina tankar här nedan ⬇️)