Mamma - älskad och saknad ❤️💔

Funderar på inläggets titel...

"Mamma - älskad och saknad"
eller
"Besökstid i dåtiden"

(null)


Just nu kan jag inte riktigt känna att jag saknar mamma... 💔
 
Tvärtom ser  jag fördelarna med att hon inte finns kvar.
Usch vad hemsk jag är...
 
Detta är ett inlägg som bara beskriver mina känslor, tankar och upplevelser. Mina systrar, mna barn och syskonbarn. Min pappa kanske upplevt allt annorlunda.
Mamma kanske inte alls tänkte som jag uppfattat det eller tolkat det.

Den mamma som jag älskade och skulle sakna...  den har jag saknat i många år 💔
 
Mammas val i hennes liv sköt mig bort från henne.... eller jag sköt mig bort från henne. Ett försvar tror jag... för att inte bli för sårad av hennes val och för att orka ta strid mot henne.
Hon märkte det nog för ibland upplevde jag att hon hade en sorts osäkerhets känsla när vi träffades men när jag slappnade av så hade vi det bra och trivdes.

Jag var den "elaka" dottern. Sa ifrån, tvingade henne och när hon vägrade så hotade jag. Vrång mamma = vrång dotter... egentligen ville jag ju bara hennes bästa.  Ofta ofta så blundade jag dessutom. Orkade inte se... inte strida... var bara besviken på henne även på pappa som hjälpte henne men även på mog som inte tog tag i det och stoppade hennes beteenden.
Mina älskade systrar gjorde det ju vi kämpade ju alla.
Mamma och pappa var ju tacksamma över vårt tjat och mina elakheter när de ledde till något positivt om än med återfall.
 
När vänner och bekanta lägger upp på Facebook att de saknar sin mamma i himlen.
 
 
Skulle jag vilja ha besökstid i dåtiden... 
 
eller när beskrivniingar av hur mycket de älskar sin mamma...
 
Jag klarade inte lägga upp ett sånt till henne på ett facebook inlägg. Eller ge henne ett när hon fyllde eller på morsdag,

När jag skulle pynta hennes grav kunde jag inte köpa ett hjrta som sa för alltid älskad eller likande... Det blev "för evigt i våra tankar"

(null)


Jag älskade den mamma hon en gång var meninte den hon blev. Jag kan inte säga den mamma hon sen blev för hon blev ingen mamma sen. Hon behövde mer än mamma.
Fast hon var ju ändå min mamma... den enda jag haft och kommer få.

Mamma hade ju sårat mig (oss) flera gånger genom att lova att ändra sig och sitt beteende men sedan falla tillbaka i sitt beteende.
 
Hon var ju aldrig förvirrad eller personlighetsförändrad av skador eller sjukdom.
 
Hon blev aldrig så nykter så hon tog sig ett återfall... Hon planerade snarare för att när hon gjort vad oss förväntades av henne ... så skulle hon fortsätta sitt destruktiva beteende... men visst på ett kontrollerat sätt... tänkte hon iaf...  
 
När hon låg på IVA (på mitt jobb) mars 2015...  Hon såg ut som en liten fågelunge som låg och kippade som en fisk på land, nedsövd i respiratorn.
Brustet magsår med hela insidan av magen uppfrätt av maginnehållet som läckt ut.
En fruktansvärd smärta när det hände. 
Hon skrek rakt ut till pappa.
-Döda mig!!! Hugg mig med en kniv jag orkar inte!!! Medan de väntade på ambulansen som tog lång tid.
 
Efter första operationen berättade operatören för henne hur knottrig hennes lever var...och att hon hade leverscirros.
 
Hon reoperades 3 ggr om jag minns rätt... det ihopsydda hålet läkte inte.

Hon hade slangar i alla kroppsöppningar och konstgjorda kroppsöppningar.
Vi trodde inte att hon skulle överleva utan vi stod och vinkade åt henne när hon åkte in på operation en av gångerna. Jag kunde inte gå därifrån utan hon fick åka från oss istället.

Som vi kämpade... familjen, pappa, mina arbetskamrater,  sjukvården... och självklart mamma...

Tredje maj åkte hon he om jag minns rätt... måndagen efter Valborg.
Valborg minns jag att vi haft vårdplanering. Vi grillade korv på vedbacken i regnet och mamma ringde och ville att pappa skulle komma till sjukhuset och hjälpa henne ut och röka...  
SLUUUTA  pappa❣️❣️❣️
men då började det...
för sen kom hjärnblödningen 2017(?) och sen kom benbrottet. 2018 och mamma bestämde sig att inte träna och kämpa utan sätta sig i rullstolen.
 
(Mamma på väg till Uppsla med hjärnblödningen)
 
När hon kom hem efter det brustna magsåret valde hon sitt destruktiva liv igen.  Fick pappa att serva henne i det. 
Jag tyckte hon var respektlös mot allt vi hade lagt ned för att stötta och rädda hennes liv. Hon läste inte sin IVA dagbok och hon vägrade se bilder på sig själv liggandes i respirator. 
(De ligger i mitt "moln" nånstans och jag vet inte hur jag plockar ner dem 😞)
 
Så många gånger kände jag mig som mamma till min mamma. En mamma som inte lyssnade på mig... Hon var mer en trotsig tonåring än jag någonsin varit.
 
En gång sa jag till en kompis...
-Nu säger jag upp mamma! Struntar i henne dör hon så dör hon. Nu har jag tvingat henen till sjukhuset försista gången.
-Ja Ingela OM du kan känna att du har gjort ALLT du kunnat för att hjälpa henne när hon dör. Inte känner att OM jag gjort si eller så.... då ska du säga upp henne.
Det kändes inte så...  att jag inte skulle kunna tänka så.
MEN det gör det nu. Jag gjorde allt och jag sa aldrig upp henne.

En tanke jag hade när hon dött var... vad dog hon av? Jag funderade på varför hon dog. 
TÄNK om det var lungemboli (blodpropp i lungans blodkärl)!? Jag hade ju just varit med henne på akuten för smärtor i knät och svullet underben. Hon hade slaget knät i nån vecka tidigare.
TÄNK om hon hade en djupventrombos (blodpropp i benet) som lossnat och gett henne lungembolin. Att jag inte såg det..!? Att läkarna inte såg det för att jag tjatade så envist om knäsmärtorna.

När dödsorsaken kom kände jag en stor lättnad. Hon dog av ett brustet magsår (igen) i tolvfingertarmen men denna gång en blödning och inte magsyra och matrester som rann ut men hon måste haft det sånjobbigt vilket ju pappa beskrev för oss. 

Jag hade inte missat något och kunde inte gjort något annorlunda. Jag hade övertalat läkaren och sjuksköterskan att lägga in henne på ortopeden för vårdplanering så att pappa fick vila ut lite och att hemtjänst skulle avlasta han.

Så hann hon hem på förmiddagen och dog på natten. Men då hade hon pappa hos sig och hon hade fått tre sista bloss på sin cigarett i sängen (för första gången) innan hon dog.
Tur att han inte ringde amblans för de hade aldrig hunnt hitta felet innan hon dött. Pappa hade antagligen suttit i ett väntrum istället ör att sitta/ligga bredvid henne i sängen.
 
Jag tänker på vilken fantastisk fin 50 årig bröllopsdag vi fick. Jag bjöd dem trots att ja inte borde på Champange och jordgubbar på deras balkong.
 
 
 
 
De var så lyckliga.
 
De ville att vi skulle ta en bild framför kyrkan tillsammans som den bild vi tof för 50 år sen... vi var alla tre 50 år äldre bara.
 
 
Alltid lika kära var de ... fast jag inte förstod hur pappa orkade.
När de fick rulla nerför kyrkgången och medlesons bröllopsmarch spelades var glädjetårarna ett faktum: 
https://youtu.be/9Y8RQwUnhU4
 
Hon älskade oss verkligen och gjorde allt för oss.
Det fritidsintresse vi barn skaffade oss lade pappa och hon ner liv och lust i. Fotboll och simhopp, stormtrivdes verkligen med sina simhopparbarn och sina barnbarn.
Barnbarnen livets efterrätt. 
Mina barn älskade vara hos mormor och morfar när de var små ❤️
Därför gjorde det så ont i mig på Valborg när Pontus knappt hälsade på mormor.
Hej Pontus sa hon...
Hej sa han... 
ingen Kram eller klapp elle något mer från han och hon satt ju där hon bestämt dig för att sitta... i rullstolen... så hon kunde ju inte resa sig upp och tvångskrama han...
Jag tyckte synd om mamma men jag tvingade inte pontus att göra något han inte ville.

Hon hade ju valt att stanna hemma från födelsedagar, studentfiranden och helt vanliga dagar när hon kunnat hälsa på och istället stannat hemma pga huvudvärk...  som antagligen berodde på valet hon gjortdagen innan och somhon behövde göra denna dag istället föruppvaktningen.
 
Hon växte och var fantastisk varm och omhändertagande när hon kunde stötta hjälpa någon.
Jag vet att jag tänkte men SNÄLLA MAMMA hjälp dig själv ❣️❣️ VI vill ha vår mamma tillbaka.
 
Hennes enorma ledsenhet, oro och ilska när Pontus blev knivhuggen eller glädjen hon kände när Linnéa skulle ta examen i Stockholm. Så dog hon samma dag. Hon brydde sig om och älskade oss alla in i det sista det vet jag ❤️
 
Så mitt i all pappas sorg och i även vår sorg så känner jag en lättnad.
Hon låste upp pappa(och sig själv) i många år och det gjorde mig mest besviken.
OM ni visste hur pappa kämpat och vänt ut och in på sig för att stötta, hjälpa och vara där för sin älskade fru - min mamma.
Han blev kär i henne när hon var 13 år.
Verkligen genom nöd och lust.
Han berättar så mycket roliga saker de gjort tillsammans och han pratar fortfarande varje kväll med henne innan han somnar.
 
Så nu kanske ni förstår när jag säger att jag saknade min mamma redan innan hon dog och att jag känner en lättnad nu för... 

VI har fått vår pappa tillbaka

(null)


Han har tid att komma till oss.
Han har tid att sitta ned och spela spel.
(null)

(null)

Äta mat och fika.  
 
Han ser lättad och pigg ut vilket han ju måste vara när han har fått andrum och sömn igen. MEN hans saknar ju mamma en massa.
MEN jag tror han liksom jag saknar den fru han en gång hade.
Den som han älskat hela livet men på ett annorlunda sätt de sista åren. Det måste vara en enrom tomhet efter all tid han lagt ned på att sköta om henne.

Trots allt var mamma värd en fantastisk begravning eller egentligen urnsättning med minnesstund/kaffe.

Så vi pyntade och fixade till hennes ära. Kändes att vi gjorde iordning till en fest för henne och det skulle hon ha gillat.

Som pappa sa
-Nu älskling får du vara i centrum ❤️

(null)

(null)

(null)

Ett litet problem med att vi fått vår pappa tillbaka... 
vi fick det ända till Corona kom..
Nu vi undviker honom för att inte riskera smitta han...
Vi undviker honom...  men han undviker inte sina vänner... Alla pensionärer som träffas mellan 12-14 varje dag på ICA MAXIs Café Märta.
Han skulle inte undvika oss heller om vi inte höll oss borta vi...  
 
Jag önskar att han inte blir sjuk och dör innan vi hunnit njuta av hans sällskap. 
Isf är ju inte det värt att hålla sig borta från han nu.

Angående mamma och mina tankar om hennes liv.
Det finns så mycket jag kan berätta sorger och bedrövelser men bra saker oxå.
Mamma gick igenom så mycket i sitt liv. Ingen människa ska behöva gå igenom det hon gjorde.
Hennes sorg som hon aldrig kom igenom när Maria dog 1975 och allt därefter.
När Emma föddes med katastrof snitt 1978 var det rädda den som gick som gällde men båda överlevde, Så hon har verkligen kämpat mamma. 
Min vackra mamma ❤️
(null)

En beteendevetare sa en gång till mig att man ska lämna en relation innan allt negativt tar över minnena. Så att man inte ser det postiva när man tar steget därifrån. Det är viktigt att se det prositiva även i en relation som man avslutar.
Mammadotter relationen är ingen relation man kan stiga av från på det sättet.

Mina postiva minne kommer tillbaka och bli flera. Jag vet det flera av dem kommer vara och ses så självklara just nu.  Så som livet är när det rullar på och är som det ska vara.
Det är när detta självklara trygga faller som de besvärliga sakerna händer och minnena färgas av dem.

Så tänk om det fanns besökstid i dåtiden

(null)

..så kanske jag oxå önskade mig besökstid i himlen sen. 
Då kan jag hälsa på många där i himlen framförallt min älskade farmor.

Jag undrar ofta hur människorna som kommer till himlen är?
Är de som de var när de dog?
Är Maria 1 år nyss fyllda?
Mamma 69 år nyss fyllda och samma person som när hon reste dit?
Är den dementa dement?
Osv...?
Jag vill gärna tro att alla är i sin bästa tid ❤️

Hoppas ni inte tycker jag är otacksam, känslokall och hemsk nu...
Jag skäms för mina ord men det är så här jag känner. Hoppas inte mina systrar eller pappa blir arg på mig... Förlåt 🙏🏼

TÄNK om mina älskade barn känner så här? 
Som jag beskriver mina känslor och funderingar här ovan...
Jag säger alldeles för sällan till dem att jag älskar dem.
Men jag hoppas att jag visar dem det på många sätt ändå.

❤️ ÄLSKADE BARN JAG ÄLSKAR ER ❤️

❤️Mamma jag saknar dig ❤️

 
Digitala KRAMAR till er alla där ute... (inga omfamnande äkta i Corona tider)

Vill du uppfriska mina minnen om mamma?
Skriv i kommentarerna här eller på min fb delning.
Eller känner du igen dig?

Klicka gärna på hjärtat här i min blogg oxå det syns inte vem som gjort det.


 
Blogg om min mammaängel i himlen - 



#1 - Anonym

Mycket bra skrivet! Det viktigaste av allt är ju att det är dina känslor och du har all rätt i världen att skriva dem. Kan känna känslan i det mesta du skriver.... Tyvär. Ha det bäst💖Kramkram

Svar: Tack. Det tog tid att skriva och jag blev tvungen att gå till mamma på kyrkogården. Tända ett ljus för henne och fundera lite innan jag gjorde klart.

Vill ju inte lämna ut henne helt eller pappa. Mamma var ju en fantastisk person när hon orkade. En A människa i allt även de som var mindre bra.
Min faster skrev på fb att hon tror mamma gjorde allt hon kunde i sin mammaroll men orkade inte ta hand om och värna om sig själv ❤️

Kramar 💕
Ha en fin helg
Ingela Otter Olsson [BubbElla]

#2 - Susanne

Åh!!!! Tårarna rinner, det kunde varit jag som skrev din text! Likheterna i erfarenheter är skrämmande! Både händelser och känslor. Min mamma dog i sviterna efter ett brustet magsår. Magsåret en konsekvens av intensivt alkoholmissbruk under en treårsperiod. Hon började efter att hon fick hjärtinfarkt 47 år gammal och dog samma år som hon fyllt 50.
Detta är 27 år sen i år och jag själv fyller 49 år. Jag var bara 22 år. Men allt bubblar upp av dina ord och hur du känner.
Jag saknar inte min mamma som hon var de sista åren. Insåg att jag egentligen inte kände henne riktigt. Det framkom så mycket efter hennes död.

Tack för din berättelse. Den gjorde att jag inte kände mig så ensam.♥️🙏🏼

Svar: ❤️ tack för dina fina ord.
Skönt att det gav dig en bra känsla av gemenskap. Så att inte det bara gav påminnelser om det jobbiga.

Så tragiska öden som finns där ute hos så många mammor och hos oss vuxnabarn.

Min mamma har ju ändå funnits länge för oss och varit en älskad mormor i många år ❤️ trots sitt destruktiva beteenden så höll hon ihop och gjorde det hon orkade för att räcka till oss ❤️
Ingela Otter Olsson [BubbElla]

#3 - Monnah

Alltså, det var länge sedan jag grät så här. Så fint och respektfullt skrivet trots den svåra situationen. Det här skulle kunna trösta många i liknande situationer tänker jag. Allt gott till dig. Kram!

Svar: Åh tack vad rar du är ❤️
Jag har en del ångest för att jag skrivet utan att prata med systrarna och pappa innan.
Ingen av dem har hört av sig 🙈 men borde ha läst.
❤️❤️❤️❤️

(65 reaktioner och 47 kommentarer på Facebook även privata på Messenger...
Så jag har verkligen berört som det verkar ❤️
Massa sidvisningar (197).. mot normalt. Det var domen mot Pontus förövare och när själva knivskärningen var som skapat så många reaktioner på fb innan.
Synd de inte kommer här bara så kanske man nådde ut till flera med det.
Min dotter säger att vi är i fel generation för att skriva i blogg.)
Ingela Otter Olsson [BubbElla]

#4 - Anonym

Tack Ingela det är inte så lätt att skriva när tårarna rinner men det är mycket jag skulle vilja berätta om mig och mamma jag håller med om att jag och mamma har älskat varandra och på många ställen "cencur" jag har även börjat läsa våra kärleksbrev och vilka goa minnen från när vi var 15-17 år jag tror att man skulle kunna göra en film men det har naturligt vis funnits stunder med hårda ord och ilska men det var inte många kvällar som vi inte kramades och sa förlåt älskling Pappa

Svar: Åh pappa nu gråter jag oxå ❤️
Vi har ju fått ta del av en del roligt både censur o h icke censur 😊
Jag älskar Dig ❤️
Ingela Otter Olsson [BubbElla]

#5 - Anonym

Jag har äntligen läst nu.... var tvungen o pausa lite o fortsätta... så bra skrivet och beskrivet... känner precis samma känslor ♥️ Jag tycker det är jobbigt läsa men samtidigt så viktigt ♥️ Många som varit med om liknande men många som inte vågar prata om det... jag har ju tex inte berättat för Abbe, kommer göra det men inte nu... så även om det gör ont och känns lite läskigt att det syns... så är det skönt samtidigt... så tack för att du delar med dej älskade syster ♥️♥️ Massa kramar ♥️♥️ /Emma

Svar: Tack Emma för de orden ❤️ Ingen panik med Abbe. Alla visste ju ändå hur det var med mamma. Så ingen nyhet detta.
Jag har mått så dåligt idag.
Trasig i själen.
Varit vid graven både i torsdags och idag.
Fått så mycket respons både på Facebook och här men även privata meddelanden.

Detta inlägg har verkligen skakat om och berört mer personer än jag räknat med.
Även mig själv så här i efterskott än jag trott innan.

Massa kramar tillbaka älskade lillsis ❤️❤️❤️
Ingela Otter Olsson [BubbElla]

Om mig

Ingela Otter Olsson, IVA sköterska & dansälskare. Kallas ofta för Ella. På bloggen bubblar jag om allt möjligt gällande familj, dans, vänner och jobb - därav Bubbel(la).