Jag = immun mot utmattning
Not…
När alla goa kollegors och vänners varningar sedan många år liksom hörts och omtanken har värmt men ändå…
Det händer ju inte mig…
Nu… det har hänt mig 😢
Epiglottiten med upplevelserna däromkring med respiratorbehandling mm. Och sen det som hände efteråt som helt plötsligt gav mig panikångest. Allt detta tog krokben på mig och kastade mig rakt in i väggen.
Min dotter sa till mig (när jag själv insåg diagnosen liksom mina stöd på vårdcentralen)
- Mamma jag tror inte så många är förvånade.
Jag tror det var hon som oxå sa att ingen är förvånad ATT det hände utan snarare bara funderade innan NÄR det skulle hända.
Jag trodde aldrig att utmattning skulle upplevas så här. Att känslorna i kropp och själ från topp till tå skulle vara så här. När mina vänner och andra medmänniskor berättat om sina situationer och känslor så har jag ju lyssnat och tänkt att jag förstår.
Ändå är det annorlunda att uppleva det hos sig själv och dessutom känna sig allt som oftast som sig själv… sitt "normal jag"
Men mitt normala jag" har ju de senaste åren… ja faktiskt när jag tänker efter rätt många år… levt på gränsen till utmattning…
Men i mitt fall har jag inte tappat all energi och bara blivet liggande utan speedat på dag efter dag…
När tröttheten och känslan av lamslagenhet kommit i kroppen så har jag liksom taget mig i kragen och övervunnit de känslorna oftare och oftare. Även om jag känt att jag egentligen inte orkat.
Min psykolog kallade mig för "push and crash"
Men nu så gör kropp och själ liksom likadant, och vanan gör att jag kör på fast jag vet att jag inte ska det liksom försvinner.
Återhämtningen är så viktig!
Psykologen skrev en lapp jag har på kylskåpet.
"Stress är inte farlig det är bristen på återhämtning som är farlig"
Liksom "Lyssna på kroppen"
Men handbromsen är så svår att hitta men men när jag hittar den så tvärbromsar jag!!! Bromsar bromsar bromsar och… så inser jag att jag snabbt trampar plattan i mattan IGEN. Ändå så gör jag mitt bästa att söka återhämtning. Men jag ska bli ännu bättre.
Psykologen sa till mig att "eftersom du inte fallet död ner än så är sannolikheten inte så stor att du gör det nu heller". Hon sa nog det för att få mig att förstå hur viktigt det är att återhämta sig.
En del av min återhämtning innebär att jag njuter så av att varje morgon jag är hemma. Ta en promenad i min lilla trädgård och titta på mina blommor 💕 Se de som slaget ut osv.
Idag hade en rosa vallmo slaget ut 🌸
(Säger till mig själv att åka och köpa gödning men har inte kommit mig för)
- Sitta i hängstolen i paviljongen och dricka kaffe, virka, lyssna på ljudbok skriva
- Virka. Det har blivet några hattar den här sommaren, hela 6 st faktiskt. Ska ju virka en väska oxå men inte hunnit med det än.
- Familj och vänner
- magnus ❤️
Jag ska som sagt tidigare dra ner på aktiviteter och de jag deltar i ska jag minska mitt engagemang i. Dessutom inte stänga festen. Lite svårt denna sommar med tanke på studenter, bröllop och andra kalas som bjuds in till. Men jag har bortprioriterat de flesta fester och prioriterat bröllop och student.
Dans har jag varit på en. Vadstena midsommardagen och Blender på scenen.
Fick en ångestsituation när vi kom dit då jag trodde att jag aldrig skulle sluta gråta.
Varit orolig i flera veckor innan hur det skulle gå men jag bet ihop och bet ihop ännu mer.
Psykologen hade sagt innan att jag ska bara göra saker jag vill och klarar. INTE göra vad andra vill att jag ska göra… MEN jag ville ju inte förstöra glädjen för min fina Magnus och säga att jag stannar i husvagnen.
När väl tårarna slutade och kroppens alla inte beteenden lagt sig så dansade jag och dansade blev en bra kväll 🩷
Men sen… när dagen blivet för intensiv då blir inte natten bra. Mina restless legs blir krypigare än vanligt och min hjärna spinner loss värre än vanligt. Restless brain… (ännu ett nytt ord av mig)
Sömnen blir så dålig… om jag väl somnar drömmer jag att jag är vaken eller andra kaos drömmar.
Inatt grät jag i förtvivlad ångest i drömmarna och klarade inte av att sluta gråta men klarade heller inte av att väcka mig själv så jag kunde inse att jag drömde bara.
Häromnatten hade min son en stor tjock katt vi släpade med överallt. Han satt fastspänd i karuseller med mera. Jag sover även dåligt inför dagar när saker ska hända. Det liksom snurrar igång innan.
Men ändå trivs jag ju så och har så roligt när partyt är igång då är ju mitt "normal jag" precis under ytan och kastar sig upp och gasar!!! Just jäklar jag ska ju inte stänga festen, så får jag typ springa som askungen för att inte göra det.
Golfen är en variant som gett mig motion och en variant på lugn konstigt nog. Men här är det ju inte så många människor i sammanhanget jag är i. Oftast är det ganska lugnt.
De två första åren med golfen hade jag så mycket frustration. I år är det som om känslorna inte tycker det är värt att kasta sig ut på samma vis. Jo visst dyker de upp… men för korta stunder… och inte i samma höga nivå som förr.
Max Persson, golfcoach, och jag på golfbanan Sand i Bankeryd.
Jag och Petra
Men jag undrar ju MÅÅÅNGA gånger
-HUR SVÅRT SKA DET VA!!!?
Att få en boll från en gräsmatta till ett hål!
Så många känslor dyker upp i kroppen. Dels de av ångestsymtomen som när någon klämmer åt om halsen, sätter sig på bröstkorgen eller när hjärtat lever sitt eget liv med olika rytmer.
Allt från känslan att stanna till att rusa i 190 slag/minut. Som längst dryga halvtimman. Då var jag riktigt kallsvettig och rädd faktiskt.
Till att inte kunna prata med människor. När en person ovetande frågar
"Hur är det? Är du ledig idag?" eller "Har du semester?"
Talförmågan tappad helt och känslan av förvirring griper tag. Stamning tenderar att dyka upp medan orden letas febrilt efter. Den man förväntas svara något vettigt tittar underligt och väntar…
Nu under semestertider är det lätt att säga "Ja jag har semester" men annars ska man hitta ord eller förklaringen. Antingen den sanna eller en lättare variant för att inte behöva förklara vidare.
Namn på människor och ting är hopplösa nu. Av och till helt borta… och tider…
Jag skrev/fyllde i en enkät till psykologen numrerade 1-5 (om jag minns rätt)
Då frågan var bland annat… "Glömmer du/missar du ofta tider?"
Nej då!!! Blev låg siffra på det.
Någon timma senare ringer min frisör. Ingela jag har uppskrivet att du ska vara här kl 11… då var klockan 11.08…
Ojojoj jag trodde det var klockan 13 🥺 Men i kalender och almanacka och lös lapp stod där 11 men jag läste vad jag trodde det stod, inte vad det faktiskt stod.
Smärta… jag har ju haft ont i kroppen länge, speciellt fötterna, men nu är de värre än vanligt.
Dels min hallux valgus och min morgon på andra foten men den diffusa smärtan som inte sjukgymnasten heller förstår blir värst. Andra smärtor i kroppen och händerna likaså.
Nu är jag riktigt bekymrad vart det ska ta vägen. Samtidigt så stoppar jag i mig Alvedon och Ipren, "ler och vinkar" så flyter eller rusar dagarna på. Jag pausar och vilar på olika sätt. Och gasar däremellan.
Har fortsatt svårt att läsa instruktioner så virkandet får fortsatt vara mormorsrutor och egna testa mig fram utifrån de instruktioner eller bildtolkningar jag kan göra då diagrammen på andra virkningar är gallemattias.
Försöker hålla ordning runt mig för stökigt stökar till det i hela mig. Så jag har shoppat fast plånboken egentligen inte tillåter. Fixat nya gardrober, förvaring i hallen och möblerat om så hemmet ser lugnare ut. Så skönt.
Nä nu har ni nog tröttnat för längesedan så slutar men har så mycket att berätta och ventilera när jag nu äntligen kände att jag kan skriva om det.
En Facebook väninna skrev häromdagen ett så bra inlägg. Om utmattning… att det var ett beroende… ett beroendebeteende. Man tar återfall fast man vet hur farligt det är. Ett mycket bra inlägg som var mer talande än det lilla jag "återskrev" här.
Ännu har jag inte fått mina verktyg till hur jag ens ska komma ur "beroendet" men jag fått mycket att tänka på. Men för att orka och klara det så måste jag ju tro på mig själv oxå. Just nu är jag så trött på mig själv… tvivlar på mig själv… känner mig slarvigare, klumpigare, tjockare, tristare och otrevligare än någonsin.
Det är så lätt att trycka ner sig själv men så svårt att lyfta sig.
Det är tur jag har Magnus som ser mig från andra sidor än jag själv ser mig ❤️ och försöker banka in det i min hjärna 🤯
Nej nu ska jag vänta på att en arbetsterapeut ska ringa. Många inblandade i mitt tillfrisknande nu. Rehabkoordinator, psykolog, läkare och snart arbetsterapeut. I höst ska det till ytterligare resurser 💚
Klicka gärna på hjärtat nedan ❤️⬇️