En ny tideräkning... före och efter...

Många sammanfattar året som gått innan och efter årskiftet.

Jag har funderat på året som gått… och samtidigt pågår.

Sammanfatta det…?

Först tänkte jag SKITÅR!!!

Tänkte att Blenders låt skitår vore en bra låt att ha med i bakgrunden på detta inlägg (Klicka på länken för att lyssna från spotify)

Men så mycket jag upplevt och gått igenom så är det inte ett skitår. Tvärtom så har jag ju fått erfarenheter utöver det vanliga detta år även om orsakerna inte varit helt önskvärda.

Förväntningar på vad året skulle föra med sig med ny plan för arbetet. Kompetensväxla mellan IVA Karlskoga och IVA Örebro, 5 veckor på varje ställe. Skifta med en kollega så vi tillsammans täckte en heltid på varje IVA.

Det var intressant men lite läskigt med alla nya kollegor och med en annan typ av intensivvård som byggdes upp i Örebro  Med allt vad det innebar. Jag började mina perioder och trivdes så jag till och med funderade på var jag skulle bo om jag faktiskt skulle byta hem-IVA.

Jag blev ansvarig för PICC-line kapitlet i VÅRDhandboken (vilket jag avsagt mig nu)

Jag skulle satsa på golfen. Lade ner tid på träning, lektioner och greppstyrka.

Så kom min andra tideräkning för detta det gångna året.

Min epiglottit !!!  (Klicka på ordet så följer du en länk som beskriver vad epiglottit är)

Följ gärna länkarna för mina tidigare blogginlägg om det.

Jag har fått bilderna från min vård på IVA Örebro

Bilderna fick jag när vi var på återbesök på IVA mottagning efter vårdtillfället. Gick igenom vad som hänt, vården och hur jag upplevt mitt  det,hur livet efter vårdtillfället fungerat osv. IVA dagboken pratades igenom.

Jag tittade på bilderna då på besöket men sen har de legat undanlagda och ingen har sett dem. Önskade innan det besöket att jag taget dem när jag erbjöds dem redan på vårdavdelningen men nu när jag fick dem hade jag svårt att förlika mig med att de var jag på något sätt.

Det är jag som ligger där det ser jag ju. 

Med all övervakning, läkemedel i pumpar, respiratorn som ger mig luft via tuben genom näsan.

Slangar ut och in i kroppen.
En vardag för mig som IVA sjuksköterska att se och jobba med. MEN inte att VARA patienten, JAG, på bilden till dagboken.

Känns lite som omd et är riggat för en scenarioträning 🤔

Bilden när jag är extuberad (Andningslangen till luftvägarna är borttagen) sittande på sängkanten med högflöde (Andningsstöd via en grimma på näsan) minns jag när vi tog.
Jag fick välja IVA-linne mellan ett grön och vit randigt och detta rödvitrandiga.

Jag hade nyss… mindre än en vecka tidigare gjort samma val när jag skulle hjälpa till med hygienen och bädda åt en av mina patienter.

Så märklig känsla.

Jag upplevde att någon piskade mig i ansiktet, över näsan och kinderna hela tiden. Så funderade jag på vad de hade för högflödesgrimmor i Örebro som vi inte hade hemma i Karlskoga. Om de hade börjat med någon ny sort senaste veckan.
OCH som det smärtade i näsan!!!

Efteråt tänker jag att det måste varit någon flärp av tejpen från sonden som fladdrade i flödet från högflödet och piskade mig.

Sonden sitter via näsan ner i magsäcken och jag (i detta fallet) får läkemedel, sondmat i den men man tömmer även magsäcken via den så slipper patienten kräkas och bla riskera få magsäcksinnehåll i luftvägen.

En av undersköterskorna tvättade och smorde med bedövningsgel och det var magiskt smärtsamt men sen även magiskt skönt.
Lika magiskt skönt som det var att få bedövningsalva mellan blygdläpparna vid urinrörsmynningen när urinkatetern sved.

Efter att fått laxerande läkemedel  i sonden så kom det ju även resultat av det. DET var inte särskilt inspirerande att be sina kollegor som numera var mina vårdare att hjälpa mig att ta reda på och torka rent resultatet av den behandlingen som kom ut i blöjor och bäcken. Jag hade diarré i ett par veckor.
Dessutom så började det kännas som om jag hade kaktusar i det området där bak. Blåsor, skinnflådd och blödande. Väl hemma smorde jag med allt jag kunde komma på och luftade underredet med kjolar utan trosor.

Ändå var allt detta småsaker om an jämför med hur det kunde ha gått om jag inte fått hjälp (till slut) när jag insjuknade. När jag blev hemskickad utan att ens fåfrågan om jag hade sällskap eller var ensam hemma när jag inte ens kundeprata, svälja och knappt andas isamband med hostattacker. När jag sedan hade andningstopp x flera hemma iolika graderav allvarlighets grad, hur livet som gått och livet man förväntar sig, passerar förbi när man kämpar febrilt med att få fri luftväg och ångesten att släppa. Eftersom ångest försämrar andningen avsevärt.

När jag till slut ringde ambulans och fick laryngospasm (kramp i luftvägen) när jag försökte prata med larmpersonalen på 112.

Till slut när jag kom in på akuten igen.

Samt alla dessa timmar på akuten innan jag ÄNTLIGEN hamnade i öronläkare och anestesiläkares händer. 

Jag var totalt slut… orkade inte bry mig men ändå var jag så besviken på den akutsjukvård jag försvarat i alla år… (finns mycket att uttrycka här men det har jag gjort i min traumabearbetning med psykologen)

Flera gånger tänkte jag att om jag orkade/kunde prata skulle jag ringa IVA och be dem hämta mig och ringa anestesiläkaren oxå men man vill ju inte vara till besvär och de som jobbade på akuten gjorde ju allt utifrån sin kunskap och erfarenhet 

Allt som hände då innan jag till slut sover i 3 dygn när allt är svart för mig tills jag väcks efter tre dygn. Tre dygn som varit en förtvivlan va oro för mina anhöriga. När jag väl väcks och de andas ut och mitt nya kaos börjar som bland annat beskrivs ovan.

En av mina första tankar jag minns, förutom när jag ser Linnea och Magnus, glädjen att se dem och ändå märkligheten att de är där på min arbetsplats... DÄR jag nu är patient...  är att det inte är mina händer jag ser… Detär min mammas händer - en läskig känsla. Dessutom är de så svaga att jag inte kan greppa med dem. Tog en vecka att orka öppna en Lokavatten.

Då kom tanken HUR ska hjag kunna greppa en golfklubba igen med dem!!! All greppstyrka jag redan tränat upp innan nu… 

Känslan att jag somnade på ett IVA (min arbetsplats i Karlskoga med mina kollegor och vänner söver mig) och nu vaknar på ett annat IVA (min andra arbetsplats i Örebro)  

Somnade låter harmoniskt men den nedsövningen var allt annat än harmonisk ävevn om jag var fullt medveten om vad som skulle hända och att det var viktigt för mig. Så blev det full fajt för att jag försökte rädda mig från att få den grova slangen som knakade i näsan och att de försökte göra allt för att få det att bli tryggt och säkert för mig med nedsövningsläkemedel. Det var ju en vakenintubation. Så många känslor för oss alla både då och efteråt.

Jag har ju skrivit i mina tidigare bloggar om detta om en del av allt detta.

Finns så mycket att skriva om, berätta och fundera ikring

Alla bilder, dofter, smaker, hallucinationer. Ljuden på salen där jag kunde förstå vad som hände på salen med medpatienten.

Hur jag genom upplevelser i kroppen kunde säga vilket läkemedel jag fått intravenöst-  paracetamol. ketogan, catapressan, om Glukosdroppet stannat eller pågick.

Upplevelsen på vårdavdelningen.

Hemkomsten och tiden hemma.

Hur jag valde och fortfarande känner att jag väljer buiker där det är färre människor jag riskerar möta.

Ville hellre att alla som behövde veta skulle veta utan min inblandning samtidigt som ingen skulle veta. Hur jag hade fullt upp att själv jobba med mina känslor och upplevelser eftersom och någonstans ta mig vidare.