En ny tideräkning... före och efter...

Många sammanfattar året som gått innan och efter årskiftet.

Jag har funderat på året som gått… och samtidigt pågår.

Sammanfatta det…?

Först tänkte jag SKITÅR!!!

Tänkte att Blenders låt skitår vore en bra låt att ha med i bakgrunden på detta inlägg (Klicka på länken för att lyssna från spotify)

Men så mycket jag upplevt och gått igenom så är det inte ett skitår. Tvärtom så har jag ju fått erfarenheter utöver det vanliga detta år även om orsakerna inte varit helt önskvärda.

(null)

(Fick lägga in en tulpan bild för att inte bilden på mig i sängen med respirator skulle vara den första som syntes i flödet på Facebook mm)

Året 2023 har två avstamp för mig det "vanliga nyåret" 2022->2023

Förväntningar på vad året skulle föra med sig med ny plan för arbetet. Kompetensväxla mellan IVA Karlskoga och IVA Örebro, 5 veckor på varje ställe. Skifta med en kollega så vi tillsammans täckte en heltid på varje IVA.

Det var intressant men lite läskigt med alla nya kollegor och med en annan typ av intensivvård som byggdes upp i Örebro  Med allt vad det innebar. Jag började mina perioder och trivdes så jag till och med funderade på var jag skulle bo om jag faktiskt skulle byta hem-IVA.

Jag blev ansvarig för PICC-line kapitlet i VÅRDhandboken (vilket jag avsagt mig nu)


Jag skulle satsa på golfen. Lade ner tid på träning, lektioner och greppstyrka.

 Privat hade jag mycket tankar och funderingar om framtiden.
 

Så kom min andra tideräkning för detta det gångna året.

Min epiglottit !!!  (Klicka på ordet så följer du en länk som beskriver vad epiglottit är)

 

Följ gärna länkarna för mina tidigare blogginlägg om det.

 

Jag har fått bilderna från min vård på IVA Örebro

Bilderna fick jag när vi var på återbesök på IVA mottagning efter vårdtillfället. Gick igenom vad som hänt, vården och hur jag upplevt mitt  det,hur livet efter vårdtillfället fungerat osv. IVA dagboken pratades igenom.


Petra, min lillasyster som var min nr 1 i kontakten med anhöriga, var med på återbesöket.  Även hon upplevde det skönt att få prata och höra om det nu när det gått 4 månader. 
 

Jag tittade på bilderna då på besöket men sen har de legat undanlagda och ingen har sett dem. Önskade innan det besöket att jag taget dem när jag erbjöds dem redan på vårdavdelningen men nu när jag fick dem hade jag svårt att förlika mig med att de var jag på något sätt.

Det är jag som ligger där det ser jag ju. 

(null)

(null)

Med all övervakning, läkemedel i pumpar, respiratorn som ger mig luft via tuben genom näsan.

Slangar ut och in i kroppen.
En vardag för mig som IVA sjuksköterska att se och jobba med. MEN inte att VARA patienten, JAG, på bilden till dagboken.

Känns lite som omd et är riggat för en scenarioträning 🤔

Bilden när jag är extuberad (Andningslangen till luftvägarna är borttagen) sittande på sängkanten med högflöde (Andningsstöd via en grimma på näsan) minns jag när vi tog.
Jag fick välja IVA-linne mellan ett grön och vit randigt och detta rödvitrandiga.

(null)


(null)

Jag hade nyss… mindre än en vecka tidigare gjort samma val när jag skulle hjälpa till med hygienen och bädda åt en av mina patienter.

Så märklig känsla.

Jag upplevde att någon piskade mig i ansiktet, över näsan och kinderna hela tiden. Så funderade jag på vad de hade för högflödesgrimmor i Örebro som vi inte hade hemma i Karlskoga. Om de hade börjat med någon ny sort senaste veckan.
OCH som det smärtade i näsan!!!

Efteråt tänker jag att det måste varit någon flärp av tejpen från sonden som fladdrade i flödet från högflödet och piskade mig.

Sonden sitter via näsan ner i magsäcken och jag (i detta fallet) får läkemedel, sondmat i den men man tömmer även magsäcken via den så slipper patienten kräkas och bla riskera få magsäcksinnehåll i luftvägen.

 Smärtan i näsan var skavsår på näsvingen från ansningstuben. Det smärtade i flera veckor kan jag upplysa jag var rädd att jag skulle få ett bestående ärr/hack på näsvingen men det ssyns ingenting nu.

En av undersköterskorna tvättade och smorde med bedövningsgel och det var magiskt smärtsamt men sen även magiskt skönt.
Lika magiskt skönt som det var att få bedövningsalva mellan blygdläpparna vid urinrörsmynningen när urinkatetern sved.

Efter att fått laxerande läkemedel  i sonden så kom det ju även resultat av det. DET var inte särskilt inspirerande att be sina kollegor som numera var mina vårdare att hjälpa mig att ta reda på och torka rent resultatet av den behandlingen som kom ut i blöjor och bäcken. Jag hade diarré i ett par veckor.
Dessutom så började det kännas som om jag hade kaktusar i det området där bak. Blåsor, skinnflådd och blödande. Väl hemma smorde jag med allt jag kunde komma på och luftade underredet med kjolar utan trosor.

Ändå var allt detta småsaker om an jämför med hur det kunde ha gått om jag inte fått hjälp (till slut) när jag insjuknade. När jag blev hemskickad utan att ens fåfrågan om jag hade sällskap eller var ensam hemma när jag inte ens kundeprata, svälja och knappt andas isamband med hostattacker. När jag sedan hade andningstopp x flera hemma iolika graderav allvarlighets grad, hur livet som gått och livet man förväntar sig, passerar förbi när man kämpar febrilt med att få fri luftväg och ångesten att släppa. Eftersom ångest försämrar andningen avsevärt.

När jag till slut ringde ambulans och fick laryngospasm (kramp i luftvägen) när jag försökte prata med larmpersonalen på 112.

Till slut när jag kom in på akuten igen.

Samt alla dessa timmar på akuten innan jag ÄNTLIGEN hamnade i öronläkare och anestesiläkares händer. 


Jag var totalt slut… orkade inte bry mig men ändå var jag så besviken på den akutsjukvård jag försvarat i alla år… (finns mycket att uttrycka här men det har jag gjort i min traumabearbetning med psykologen)

Flera gånger tänkte jag att om jag orkade/kunde prata skulle jag ringa IVA och be dem hämta mig och ringa anestesiläkaren oxå men man vill ju inte vara till besvär och de som jobbade på akuten gjorde ju allt utifrån sin kunskap och erfarenhet 

(null)

När jag blev nedkopplad från övervakning och med dörren stängd tänkte jag hur märker de som jag får andningsstopp och inte orkar mer…
(null)

Snyggare än så var jag inte efter ett sömnlöst dygn med feber och epiglottit utveckling.

Allt som hände då innan jag till slut sover i 3 dygn när allt är svart för mig tills jag väcks efter tre dygn. Tre dygn som varit en förtvivlan va oro för mina anhöriga. När jag väl väcks och de andas ut och mitt nya kaos börjar som bland annat beskrivs ovan.


En av mina första tankar jag minns, förutom när jag ser Linnea och Magnus, glädjen att se dem och ändå märkligheten att de är där på min arbetsplats... DÄR jag nu är patient...  är att det inte är mina händer jag ser… Detär min mammas händer - en läskig känsla. Dessutom är de så svaga att jag inte kan greppa med dem. Tog en vecka att orka öppna en Lokavatten.

Då kom tanken HUR ska hjag kunna greppa en golfklubba igen med dem!!! All greppstyrka jag redan tränat upp innan nu… 

 

Känslan att jag somnade på ett IVA (min arbetsplats i Karlskoga med mina kollegor och vänner söver mig) och nu vaknar på ett annat IVA (min andra arbetsplats i Örebro)  

Somnade låter harmoniskt men den nedsövningen var allt annat än harmonisk ävevn om jag var fullt medveten om vad som skulle hända och att det var viktigt för mig. Så blev det full fajt för att jag försökte rädda mig från att få den grova slangen som knakade i näsan och att de försökte göra allt för att få det att bli tryggt och säkert för mig med nedsövningsläkemedel. Det var ju en vakenintubation. Så många känslor för oss alla både då och efteråt.

 

Jag har ju skrivit i mina tidigare bloggar om detta om en del av allt detta.

Finns så mycket att skriva om, berätta och fundera ikring

Alla bilder, dofter, smaker, hallucinationer. Ljuden på salen där jag kunde förstå vad som hände på salen med medpatienten.

Hur jag genom upplevelser i kroppen kunde säga vilket läkemedel jag fått intravenöst-  paracetamol. ketogan, catapressan, om Glukosdroppet stannat eller pågick.


 

Upplevelsen på vårdavdelningen.

Hemkomsten och tiden hemma.

Panikångesten som kom vid besöket på jobbet. 
 
Rädsla/ångesten att möta människor.

Hur upplevelsen fick bägaren att rinna över och panikångest + utmattning var ett faktum.

Hur jag valde och fortfarande känner att jag väljer buiker där det är färre människor jag riskerar möta.

Ville hellre att alla som behövde veta skulle veta utan min inblandning samtidigt som ingen skulle veta. Hur jag hade fullt upp att själv jobba med mina känslor och upplevelser eftersom och någonstans ta mig vidare.

Jag hade gärna varit utan dessa upplevelser men ändå lärt mig allt jag lärt mig ändå.
om jag ska skriva ett CV så har jag ju ingen nytta av denna lärdom.
 
Tänk att något som jag tidigare älskat att göra såsom att dansa helt plötsligt blev en utmaning... en stor utmaning i att möta sina rädslor.
 Det har släppt mer och mer men är fortfarande av och till en kamp med mig själv att ta mig dit och hantera ansvaret för min danskväll ska bli lyckad och inte förstöra andras kväll genom att släppa fram känslorna som väcks.
Känslor som ibland kan vara helt ur proportion till sammanhaget.
 
Behandlingen /kursen jag gått på under sjukskrivningen MMR1 samt psykolog behandlingen går ju ut mycket på att se till vad behöver jag och vad vill jag och utifrån det göra mina val. 
Att sluta ha dåligt samvete…
Sluta känna mig otillräcklig…
Jag är ju liksom det viktigaste personen i mitt livs bok. OM jag gör det som jag mår bra av så mår mina medmänniskor oxå bra. De måste oxå förstå att jag prioriterar mitt välbefinnande.
Jag ska inte behöva känna att jag ska slå på en "ON" knapp för att vara den jag förväntas vara... den jag var förut... den jag som sprang mot/in i väggen om och om igen… men intefattade det förrän "efter" livet liksom sattes på sin spets och inte ens då... inte förrän panikångestattacker öppnade ögonen.
 
Idag är det den 10 april... om två dagar började det för ett år sen... min nya tideräknings nyårsfton... när jag insjuknande...  denna långa vakan …  sen försvann ju liksom dagarna... så nyårsdagen får nog räknas den dag de väckte mig ur respiratorn den 16:e april. Tre dygn som bara är ett svart hål. I det hålet fyllde bland annat min son 24 år… magnus och jag skulle bo på hotell… det fick han göra sjölv mm mm

Nyårs skålen i Champange eller bubbel får stå förde första dropparna vatten påen tuss som jag nästan inte vågadeprova att svälja pga minnet hur jag höll på att kvävas natten 12 -13 april . Känslan då när jag faktiskt vågade svälja och detgick bra.

Rädslan satt ändå i i flera dagar. Varje gång jag skulle svälja flytande men senare även mjuk kost till så småning om normal kost. 

(null)

Hur den där tillbringaren var så tung att jag inte orkade lyfta den…

Ibland kan känslanfortfarande komma över mig när jag ska svälja en tablett edy hur jag tar det för givet igen. När jag då inte ens kunde svälja ett kryddmått saliv.
 
Finns så mycket som ploppar upp eller Bubblar upp... som skrivets tidigare... därav Bubb(el)- (Ing)ela och som berättas om men fårbromsa ordflödet.

Många frågar hur går det? hur mår du?
Och igår blev jag uppringd av IVA mottagningen (IVA dagboken) för 3:euppföljningen av min IVA vård.

Jo jag mår mycket bra i många avseenden, lagomt bra i andra och mindre ibland men fortfarande skör och är extra känslig för stress och reagerar annorlunda på många saker/beteenden.
Vissa känslor är inlåsta när de borde komma medan andra kommer fram och upp... för minsta småsak på tv-n eller i livet... men jag biter ihop när jag inte ska...  eller tappar det helt när jag egentligen inte vill. 
Jag behöver mycket mer vila och sömn för att hänga ihop.
Dessutom behöver jag säga nej och inte aktivera för mycket på en o samma dag.

En rolig och inspirerande dag med mycket stimuli ger en störd nattsömn som ger "hang over" nästa dag och i flera dagar ibland. Vilket jag har svårt att acceptera och frustreras av.  glömmer bort dessutom men minns när det är försent.
Om jag en helg har flera intensiva och roliga aktiviteter så drabbas veckan i flera dagar. I förra tidsräkningen gick jag ju snarare igång av dessa inspirerande och roliga dagarna och livet snurrade på och ville mer och mer. Alla frågade hur jag orkade... 

Just nu känner jag mig rätt tråkig och saknar den människa jag var i "full spinn" men är nog lite sundare nu egentligen.

Jag är fortsatt heltid sjukskriven men har så kallad aktiv sjukskrivning, som ska övergå i arbetsträning och har som önskemål att komma igång och jobba 25-50% till sommaren. Det är kul att vara på jobbet verkligen och helst skulle jag ju velat jobba heltid men som alla säger TA det lugnt annars är du där igen. 
Det känns i kropp och själen de få timmarna jag är där. 
När tiden ökas upp är det ännu viktigare att jag tänker till med fritidsaktiviteter, även om de är mycket färre och kortare nu än förr, för jobbet måste ju prioriteras.

Jag virkar och virkar och virkar nu som största fritidsintresset.
 
Dessutom börjar ju golfsäsongen när som helst och jag hoppas att all det gröna och alla promenader på golfbanan ska ge mig mer energi ch harmoni även i mitt spel.
Att jag kan lägga undan den hysteriska frustration som jag kände innan min nya tidsräkning.
 
Sommarens danser drar oxå igång.
 
Och husvagnen ska komma ut ur vinter idet.

Och nyåret som startade 2024 blev firat i två härliga omgångar 

(null)

(null)

(null)

(null)

och året som pågår känns som det  leder framåt mot min nyare uppdatering av mig Ingela 2.0 
Hoppas att ni orkar med den uppdateringen och att jag gör det ☺️

(null)

 
Nej fina ni nu fårjag nog sätta en punkt här. eller flera.... utifall jag missat någon innan.

Sköt om er allesammans 
Tack för att just du kikat in här. 

Klicka gärna på hjärtat här nedan och kanske desutom en kommentar här i bloggen.
 
Kramar från mig 🩷