Ingela - sjukskööö....förlåt jag menade mamma...

Hej <3

Nu har det hänt två gånger i mitt liv....
att jag presenterat mig som:
-Ingela sjukskööö... jag menar mamma till Pontus
...
Första gången hade Pontus inte fått sitt namn än men denna gång har han haft sitt namn i över 20 år.

Jag tycker det är lika pinsamt båda gångerna men hjärnan är så krasch och själen så orolig och hjärtat helt förtvivlat så det bara rinner ur mig och det är ju ändå det jag är mest van att presentera mig som.
- Ingela sjuksköterska

(null)


Första gången när han var nyfödd och lurat döden första gången och nu andra gången har han lurat den igen.



Resan i ambulans mellan Karlskoga och Örebro har han dock gjort tre gånger men bara två med blåljus. 
Men bara en som jag minns som han sa i fredags natt (vilket då var den i fredags natt)

Han och hans kompis var på fel plats, vid feltidpunkt och mötte fel människor i fredags.
Fredagen den 13:e...


(null)


En plats som jag passerar antingen gående, cyklandes eller ibland med bil varje gång jag ska till eller från jobbet.

En plats som griper om mitt hjärta ändå varje gång jag passerar då en kollegas dotter förolyckats precis där också hon på felplats, vid feltidpunkt och mötte fel personer.

Nu kommer den gripa ännu mer i kropp själ och ande när jag åker till jobbet.

Jag skriver inte särskilt om händelsen eller där omkring eftersom det är känsligt i utredningssyfte och jag vill inte skriva om andra personers reaktioner och känslor för de äger inte jag. Så det är inte min egoism utan respekt för andra som gör att jag utelämnar dem och skriver om mig och mina reaktioner.

Jag ser att besöken på min blogg ökat även om jag inte skrivet något på länge så jag misstänker att mina bloggföljare väntar på något inlägg.

Jag passar även på att redan här och nu tacka ALLA för alla omtankar via samtal, sms, messenger och Facebook ❤️
Uppskattats massor.

När min son föddes liksom när Linnéa föddes sa jag att jag ska aldrig mer säga att man får barn. Mina barn har jag verkligen kämpat för och gått igenom prövningar för att till slut få hålla dem i min famn.
Även efter jag fått hållas dem första gången.
Här kom ännu en prövning.

Fredag den 13:e... 
Jag och Magnus hade varit på kräftskiva i gårdshuset i föreningen som jag flyttat till.
Linnéa var hemma från Katrineholm/Säffle.
Jag var nöjd att jag inte hade med telefonen utan lämnat den hemma. Men Linnéa tyckte jag skulle ha den så jag hämtade den.

När kvällen drog ihop sig gick vi hemåt Magnus och jag.
Linnéa hade skjutsat Pontus till en kompis och de skulle dricka lite öl där. 

23.48 precis när jag ska krypa under täcket ringer min mobil som jag tack och lov inte stänkt av ljudet på och lagt undan (som det sägs att man ska göra. Ha en mobilfri och ostörd nattsömn)

"Pontus jobb" stod det på displayen. Men det lät inte som Pontus...
Sen hörde jag ändå att det är han.
- Mamma det har inte gått så bra för mig och X säger han...
- Nehej?!??! (Min tanke är att nu får mamsen göra en uttryckning för att de fått nån öl eller shot för mycket, vilket ju hänt förut)
-Vi har blivet attackerade och knivhuggna...

Vilket samtal och vilken reaktion... MEN TACK till ambulanspersonalen ❤️ som sa till Pontus att ringa själv. Höra hans röst och kort beskrivning på situationen.
TACK även för kramarna och omtankarna när vi möttes vid USÖ.

Tack till poliserna både på Akutmottagningen på USÖ och de hemma här i Karlskoga ❤️

Han kom hem iaf redan dagen efter ❤️ Kroppsligen iaf ihopsydd så hoppas vi det blir utan bestående men där. Själsligen får tiden utvisa.

(null)

Så många upplevelser denna natt så mycket tankar... känslor... från oss i familjerna som drabbades och ja från hela världen för jag har fått meddelanden så många människor.
Hundratals av er fantastiska människor ❤️

Frossa och frysande har börjat lugna sig nu men ÅH vad jag fruset och skakat. Kanske kroppens sätt att försöka skaka liv i den dysfunktionella luddtussen till hjärna?

Försöka få den att minnas vad den höll på med för några minuter sen när jag bara skulle hämta något som jag också glömt... utan påbörjar något annat och inser att spisen står på, kylskåpet står öppet... Så börjar jag med det igen och glömmer vad jag började med när jag glömt... 

Efter besöket på polisstationen häromdagen så guidade Pontus mig hem... eller om vi gjorde det tillsammans? För vart vi än åkte så grävde de upp gator och planerade omkorsningar så att åka den "vanliga" vägen till vår nya adress var INTE helt lätt.
Någon dag innan kändes det som om jag körde drogpåverkad benen var gelé och hjärnan hittade inte hem.
Inte heller förstod den vad framförvarande bilar pysslade med och det är ju dem jag ska anpassa mig till till exempel om de bromsar.

Så denna vecka har jag SJUKSKRIVET mig... En MYCKET märklig känsla att sjukskriva sig Jag är ju inte sjuk... Men dysfunktionell i huvudet och i kroppen...
Jag sjukskriver mig i princip aldrig utan klarar mig genom de flesta saker men nu liksom känner jag att pausar jag inte nu då kommer nog sen stora Bubbellakraschen snart vara ett faktum.
(null)
(Det ligger något i detta när jag kraschade i måndags och insåg att jag MÅSTE nog sjukskriva mig... då dök en upp i mitt FB flöde... som svar på min fråga till mig själv ringa e heden eller inte.
Just då orkade jag inte ringa nån. Utan skickade sms... ringde nästa dag och sjukskrev mig.. jag har inte packat om något men ändå låtet det lands i lite lugn o ro

Dessutom är jag super orolig att lämna sonen hemma. Han har ju fortfarande ingen telefon
Så tror jag att Pontus tycker det är lite skönt att inte alla kan fåtag i han.
Han sätter på datorn och messenger ibland och han lånar min till Snapchat kontakt.
Men många saker händer nu. Med kort varsel som behöver skjutsas till eller tas emot hemma här.
 
Häromkvällen satt vi tillsammans jag Pontus och Magnus) och spelat Yatzy vilket var underbart <3.
 
Att gå upp för trappen, se kaoset på soffbordet, röran i soffan - eftersom han bosatt sig i soffan, att se han utslagen sova mitt i kaoset bara värmer hjärtat och ger en känsla av trygghet. 
(null)


Vi blev ju tvinga att köpa en del nya kläder till Pontus. Jacka börjar ju behövas och den han hade i fredags är full i hål och blod och dessutom beslagtagen.

Vi åkte fram och tillbaka till Örebro. valde torsdag för att då är det nog minst med folk. In på Marieberg och klädaffären vi skulle till.
En snabbsväng till Clas Olsson.
När vi kom tillbaka till bilen låg min telefon så snyggt kvar hos Clas Olsson.

När vi sen väl kom hem
Lite drygt 2 timmar senare än vi hade åkt så däckade jag och Pontus totalt utpumpade.
Helt märkligt hur en sån kort stund av bilåkning och shopping kan dränera energin så totalt.
Shopping som annars är så energigivande.

Jag sov i en dryg timma, låg kvar ytterligare en timma och ändå jäspade jag resten av kvällen.
Blev en stillasittande filmkväll... tillsammans med Pontus. 
Mamma Mia again... 
mot slutet av filmen fattade min hjärna att det var Donna vi tillbakablickade... Pontus som löste sitt 50:e sudoku sen i lördags hade mer koll ön mig som försökte ägna filmen hela uppmärksamheten.
Katterna stirrade på mig... Pontus sa... Ja vad har hänt?! Matte sitter i soffan...

Många tankar springer genom hjärnan, ord trillar ut ur min mun och många ord ur mina fingrar...
Som Emma sa igår du som har det så stökigt med det innan hur ska det bli nu...? 

Jag frågade poliserna som var hemma igår om de ville ha ett kohorn... Nej tack vi har redan kofötterna på... svarade den ena  
(här får man skratta mitt i allt elände för det gjorde jag 😁)

Tänka sig... att de oxå hade djurfötter inte bara jag...
(null)


Igår kom dessutom besked att några är tagna inatt så vi hoppas att det är rätt peroner och att samtliga till slut är bakom lås och bom.

(null)


Nu ska jag försöka få denna fredag att bli en till nytta på något vis.
Hade egentligen tackat ja till ett extra pass men en luddtuss till hjärna kan nog göra mer skada än nytta på min arbetsplats.
Spar det till mina ordinarie pass till veckan.

Ska se om jag klarar av att frosta ur frysen och städa lite i min gamla lägenhet så jagvkan släppa den stressfaktorn. För den finns ju kvar hur jag ön försöker förtränga den och nyckeln ska ju lämnas.

Tack allesammans för allt stöd ni ger oss ❤️
Alla omtankar värmer så gott.
Ni är guldvärda ALLESAMMANS 🙏🏼

Kramar från mig 
💖

(och kan nog tro att resten av de mina instämmer i Kramen )

Behöver ni kohorn...? Så finns det här 🙊🙈

PS att textsnitt o storlekar varierar beror på att jag skrivet i flera dagar och omgångar. Dator och telefon men ni får ha överseende med det. Orkar inte knöla rumt mer måste starta min dag DS

(null)










Om mig

Ingela Otter Olsson, IVA sköterska & dansälskare. Kallas ofta för Ella. På bloggen bubblar jag om allt möjligt gällande familj, dans, vänner och jobb - därav Bubbel(la).