Vad hände sen…?

Ja vad hände sen??? Sen sist…

Det har taget några veckor sen jag skulle börjat jobba. Min reaktion, känslor och händelserna omkring det var så överrumplande så jag har behövt tid att smälta dem.

Många goa vänner skickar och frågar hur det går. Jag har även flera mycket bra och tänkvärda råd och vinklingar.

Tack allesammans 💖

Här kommer en lååååång beskrivning 🩷 Hoppas jag lyckas beskriva i nån typ av ordning.

Jag var totalt slut hela jag och klarade inte jobba. 

Hade glömt lösenordet så fick ordna ett nytt (som jag glömt igen)  men när jag försökte läsa mailen så hade jag ingen läsförståelse. Helt luddig och tom i huvudet var jag.

Så många fantastiska arbetskamrater kom och kramade på mig. Jag jobbar verkligen på en toppen arbetsplats.

Till slut gick jag hem orkade inte vara kvar.

Men ett av mina mål detta jobbskift var att få träffa min räddande ängel. Anestesi läkaren  som hittade mig på akuten - David.

Även Kristian men han var inte på jobbet nu.

David och jag pratade igenom händelserna från att han räddade mig (som jag känner det) efter att kämpat med sväljandet, andningen och halsontet i 3 + 7 timmar på akuten. Och mellan dessa timmar, 4 timmar hemma (efter att blivet hemskickad vid 24) när jag minst tre gånger ensam hemma var säker på att jag skulle kvävas och dö (läs tidigare bloggar).

Det visade sig att han blev uppringd av medicin primärjouren (AT läkaren) efter att han fått besked av en konsulterad läkare på USÖ att genast kontakta anestesiläkare för det såg ut som en epiglottit på röntgenbilderna.

Märkligt för mig var epiglottitdiagnosen självklar redan kl 23.59… symtomen var klockrena och jag trodde att alla förstod det ännu bättre när jag kom med ambulans kl 04 med ytterligare den klassiska skällhostan. 

Symtom så tydliga att jag inte förstod varför allt dröjde. 

Jag orkade heller inte ifrågasätta något eftersom jag knappt kunde prata utan att få kramp i luftvägen, laryngospasm.

Men vid typ 11.00 klarnar det då för andra inblandade. Och allt rullade på, intubationen runt kl 11.30 på torsdagen var sista klockslaget som jag minns. Nästa klockslag jag minns är 11.30 tre dygn senare när jag var väckt igen, respiratorn och slangen/tuben i näsan var bortkopplade. 11.30 i Örebro på IVA. 

(Beskrivet även detta i tidigare blogg)

Avvikelse är skriven till akutmottagningen men jag ska även skriva till patientombudsmannen/kvinnan. Måste ta tag i det.

Men som jag hört i olika sammanhang så verkar det ha blivet förändringar på akuten.

Efter detta första "besöket" på jobbet i arbetskläder och total känslomässigt reaktionskaos var jag ledig en dag.

Nästa pass var en utbildningsdag på onsdagen.

Vi började med information om organdonation film och  nya lagar/rekommendationer. 

Sen den svåra luftvägen vilket all intubation på IVA räknas till.

På slutet kom frågor och genomgång av förfarandet vid sällanhändelsen nasalintubation upp (hur det går till, sedering och olika typer av ledare om man som i mitt fall behöver byta tuben och samtidigt ventilera)

Intressant att se hur de gjort med mig men då blev hela min kropp varm och mjuk.

Blev tvungen att sätta mig och sen kom alla känslorna igen. Tårarna varierade från att rinna till att forsa ur ögonen. Obehaget att möta människor grep om mig.

Totalt slut i hjärnan igen och en känsla att inte orka träffa alla arbetskamrater som denna dag rörde sig på jobbet.

Alla frågor jag tänkte skulle komma osv så gick jag hemåt. Med tillsägelse att söka vårdscentralen genast för att få hjälp med hanteringen av min upplevelse och förlängd sjukskrivning.

När jag kom hem var det slut på alla telefontider. Nästa dag fanns tider och jag pratade med en sjuksköterska och mitt ärende fick en högprioritet 

Kom till läkare samma dag och togs på allvar där med sjukskrivning och en plan för hur vi ska få spelpjäsen (jag) in på spelplanen (jobbet) igen.

Jag frågade om det kunde vara Post traumatisk stress syndrom PTSD  men han sa att det var för tidigt utan ett mer akut stress syndrom.

Jag blev uppmanad att ringa  till teamet för psykisk ohälsa och fick besök hos dem inbokad.

En rehabsamordnare ska oxå höra av sig.

Så just nu är jag heltid sjukskriven med en plan att från 4:e juni vara halvtid till… tisdag v 26 (om jag minns rätt)

Hur mår jag då?

Svårt att beskriva.

Jag känner mig rätt okej i min trygga borg här hemma. Men så känslig för stress och planerade saker.

Hjärnan har svårt att koppla ned… det liksom spinner som tidigare i den men samtidigt som den är så trög, trött och ändå ivrig. 

Kroppen är oxå trött och pigg omvartannat.

Är hjärnan trött är kroppen pigg och tvärtom.

Ibland båda samtidigt pigga /trötta.

En bra dag bekostas ofta av en sjukt trött /trögare dag

Själen… känslorna var i början mycket utanpå. Nu är det lite bättre men tårarna och hjärtklappningarna gör sig till känna när jag ska ta tag i saker (försäkringskassan, ringa vårdcentral, möta människor, åka och ta cellprov edy) eller om det dyker upp sms om att nu har du brev i KIVRA.

Flera gånger idag har jag helt oprovocerat börjat gråta.

Just nu fladdrar det i bröstet för jag ska med Linnéa då hon ska skriva det första och betala handpenning  på en lägenhet hon ska köpa.

När jag måste åka och göra ärenden eller saker när jag vet att där är många människor blir det oroligt i hela mig.

Vissa butiker undviker jag helt och måste jag just dit… så har jag en plan och går dit jag ska och sen undviker de andra avdelningarna. Försöker dessutom att välja "låg besökta tider".

Jag går i omedvetna cirklar här hemma när jag ska göra något… glömmer vad jag höll på med oj börjar med något annat som jag sedan glömmer när jag hittar något tredje eller kanske det första.

Får "backa" för att hitta/minnas vad jag tänkt.

Det tog tre besök i källaren för att ta upp och hänga tvätt häromdagen innan jag lyckades ens starta tvättmaskinen. Som jag redan trott jag gjort för längesedan.

Igår hade jag kommit ihåg att starta maskinen… hämtat upp tvätten … men sen glömt den på en trädgårdsfåtölj…

Så mycket oro i själen.

Oro för mina stackars arbetskamrater som måste jobba extra pga min frånvaro. Tänk om de oxå blir så här som jag för att de blivet överbelastade av mig…

Iofs så peppar de mig att ta vara på tiden nu och läka men ändå gnager oron. 

Känner som om jag sätter dem i kläm.

Jag tänker inte alls så om någon annan är hemma för likande orsak. Självklart ska den personen återhämta sig och vara ledig varje dag som krävs.

Så jag måste tillåta mig själv att se likadant på min tid.

Oro för ekonomin.

Försäkringskassan skickar meddelanden som jag tycker jag redan skrivet och svarat på.

Livet kostar… bil, lägenhet, el mm

En diffus oro som gnager i magen hela tiden som jag inte kan sätta ord på. 

En oro hur jag ska klara stresssituationer på jobbet när jag inte kan hantera dem hemma eller ens ostressade som att starta tvättmaskinen.

Oroad av att jag hela tiden tänker vad jag borde göra men inte tar mig för med

… som träna eller iaf ta promenader.

Jag har upptäckt att jag glömmer prata… jag insåg det häromdagen när jag mötte en bekant person. Jag nickade och vinkade medan denne sa -hej! 

Liksom överrumplad insåg jag att jag ska oxå säga hej när man är på avstånd för det.

Men flera gånger har jag kommit på mig att fortfarande bara se personen, nicka och vinka.

Vid några tillfällen inte ens se personen utan otrevligt gå i min egen värld.

Jag blir rädd lättare. Vid överaskande tillfällen som att grannen ropar och vill säga nåt osv.

Skönt är att när jag är i situationen som oroat mig så inser jag att det gick ju bra iaf. 

Jag vet ju det även innan att det kommer gå bra men det är hjärnan och kroppen som reagerar på det viset. 

När jag följde med Magnus häromdagen så bröt tårarna ut helt oförberedd igen när vi körde in på golfbanans parkering. Sen gömde jag mig vid en solig vägg bakom ett blomarrangemang och tittade på de uppvärmande gubbsen.

Vad gör jag med min tid?

I början var det ju rätt kallt ute  så då satt  jag på eftermiddagarna och virkade när eftermiddagssolen nådde lä på trappen. Såg så roligt ut för jag var brun på armarna men vit i armvecken där solen inte nådde pga virkandet.

Jag sitter vid min favoritplats i trädgården när vädret tillåter. Äter frukost eller tar förmiddagskaffet där.

Kvälls stunden på altanen.

Tur jag har med vår/försomamrvädret. Hade varit mindre upplyftande om det varit en grå november nu.

Gör vardagliga saker som swiffrar, tvättar, lagar mat (när jag har lust och ork). Linnéa bor en del hos mig nu så vi hjälps åt med de grejorna. Tänker ihop matidéer.

Lyssnar på ljudbok (massor) 

Jag har prioriterat att golfa som motion och socialträning. Där är ibland mycket människor men ändå lugnt och man sluter sig i sin egen lilla värld med bollen klubban och "hålet".

Umgås med de människor som går i sin egen boll (grupp av människor som spelar på samma tid på samma hål). Knappt det heller om man spelar "spretigt" från varandra på banan.

Inrökande klarade jag bara ha koncentration och kondition för några hål typ…  sen blev det 6 sen 9 sen 12 och nu med Petra klarade jag 18 även om resultatet sviktar tjäle och mitt handikapp stiger snabbt.

Men det är ju så jag är nu.

Jag har preparerat min trädgård med blommor och solcellslampor så den ser vacker och lugn ut. Vilket är rofyllt för min själ.

Väntar på att mina blomfrön ska gro, komma sig och bli blandade sommarblommor och mina älskade luktärtor.

Tyvärr har jag på beskostnad av en röra inomhus.

Dessutom blir det ju rörigare att bo två i en lägenhet, ibland fler.

Läste i en blogg idag om tecken på hjärntrötthet och så många av dem var jag. 

Sen stod även vad man kan göra för att minska belastningen på hjärnan.

 Blandannat att ha undanplockat och organiserat omkring sig. För det ger ett lugn medan stökighet ger en oro.

Kanske därav mitt enorma behov av att saker ska hänga/ligga rakt och att allt ska matcha?

Att promenera med mera och pausa under tiden (gav mig ännu mer dåligt samvete över vad jag borde göra)

Planera och strukturera (vilket jag inte alls får till nåt bra. Jag tappar bort lapparna och blocken jag planerat och strukturerat i men det gjorde jag ju även innan. Men då kunde jag ju skriva upp i hjärnan ist det funkar inte riktigt nu)

Att skriva av sig var oxå ett tips för att ge hjärnan lugn.

Nu står det på ett papper men jag skriver här.

Länk till bloggen för enkla tips:

http://hannaslillaliv.blogg.se/2023/may/hjarntrotthet-och-tips-mot-hjarntrotthet.html 

Men jag kopierade bilderna men jag vet inte vart hon hittat dem.

Imorgon ska jag till läkaren igen för att se hur vi går vidare.

Jag fick psykologtid och läkartid samtidigt så fick lov att skjuta på psykologen tills jag redan ska ha börjat jobba igen.

Rehabsamordnaren har inte hört av sig ännu.

Jag tänker att rehabarbetet och verktygen för att återhämta sig och förstå hur man ska tänka, borde vara igång medan man är heltidssjukskriven. Men kanske man först måste landa själv i situationen. Fatta att nu är det jag som är här.

Här är här där jag är (hemma)

Där är där jag inte är (jobbet mm)

Just nu har jag mer insikt i att jag kanske är mer "trasig" än jag först trodde. 

Vid första läkarbesöket var det att få en Quick fix jag ville ha att kunna jobba NU, GENAST, PÅ EN GÅNG  min prio.

Men att vilja och att vara redo är olika saker fick jag besked om då.

Nu har jag insett att livet har sprungit ikapp mig, allt som hänt mig och min familj, saker som jag kämpat med i många år liksom antagligen kom ifatt när epiglottiten och omständigheterna där omkring tog krokben på mig.

MEN jag njuter oxå av det fina vädret, min trädgård,  av att bara vara… försöka att inte känna mig jagad av mina "inbillade måsten"

Att ha en dygnsrytm igen. Det har jag nog inte haft den jag började inom vården -86. 

Har i några veckor somnat som en klubbad vid 21-22 och sovit till 05-06 så skönt.

Nu har jag svårt att somna. Sprattlar och kryper i benen.

… somnar senare även om jag lagt mig i tid men vaknar jag fortfarande vid 6 men somnar om till ca 07.30

Fika med vänner 

Spelkvällar med barnen. Umgås med Magnus.

Gläds av alla som hör av sig på olika sätt. Som ger omtänksamhet, pepp, energi och tillhörighet.

Spelade golf med Petra häromdagen och en annan dag hälsade jag på i hennes stuga.

Vi var bjudna på en mordgåta för några lördagar sedan hjärtklappningen hölls i schack med betablockare. Nervositeten fladdrade men vi hade ju fått roller att spela så iklädd rollen av Lena Stjärne så gick det bra. Personligheten hade jag fått info om innan. Och manus tilldelades vid två tillfällen sånjag lyckades helt kaosfritt vara astrologen, massören och friskvårdskvinnan Lena Stjärne.

Magnus var en norrlänning vid namn Rutger ❤️

Visst är han söt min Rutger 💙  han är

völdigt mycket skäggigare än min Magnus och ler gärna mot kameran vilket inte Magnus gör för min Magnus vet inte vart han ska titta  😉 men det gör Rutger 🥰

Så är jag ju helt hopplös med shopping… måste ju sluta med det nu när ekonomin kommer vara inskränkt…

Men glädjeämnen behövs, villhöver dem, matchning är viktig och glad blir man ju av rosa 🩷

Så vad tycks 💖?

Ja detta blev mycket långt…

Men så gick det sen fram till nu… 

Jag har nog tusen ord kvar att beskriva men nu måste jag ge mig.

Det har hunnit blivet kväll och Linnéa har skrivet på för sin lägenhet. Som igår kväll skapade ett totalt kaos hemma här med oss båda i tårar och känslostormar när hon inte ville köpa lägenheten men kanske iaf ville och sen kaos och tårar och förtvivlan igen…

Tillslut bröt även denna mammis ihop.

Men idag så…

Då var hon nöjd och glad och vi skålade för det 🥂🍾

Sen kanske hon bjuder på Bubbel på balkongen 🎶 en stor fin inglasad med sjöutsikt 😍

Efter denna lång film, höll jag på att skriva men långblogg skriver jag inte 

THE END 

utan to be continued 🌸

Klicka gärna på hjärtat ❤️⬇️